Dead Moon Night

Jättehajen – Vindsurfarnas skräck heter den på Studio S släpp av filmen här i Sverige. Jag köpte hela "Djävla Djur" boxen till en billig peng. Då fick man förutom denna även Rats - Nattens Terror och Dödens Tentakler, fast det var främst denna film jag var intresserad av.

Det är en film jag hört mycket om genom åren främst då kanske att Steven Spielberg blev förbannad och drog den inför rätta för att den praktiskt taget var en kopia av hans egen jättesuccé Jaws. Med all rätt det är inte mycket som skiljer dem två åt förutom då skådespeleri, stämning och regi vilket Spielberg lyckades briljant med och Casteralli inte alls. Djurskräck är dock en genre jag alltid varit svag för och när den dessutom är gjord i Italien är det ju ännu bättre.

Jättehajen är ren underhållning, ingenting mer. Effekterna är skrattretande dåliga där klipp från riktiga undervattens scener med hajar klipps in innan plasthajen själv visar sig, vrålar lite och äter upp folk. Scenen där hajen dyker upp från vattnet och biter av benen på en kille är dock fantastisk och bara den gör hela filmen värd att se.

Är det spännande och otäckt då? Nej inte överhuvudtaget men däremot är det kul som fan, helt ofrivilligt.

”Då patientens skrik störde mig tog jag bort stämbanden” / Dr. Butcher M.D.

Detta är ytterligare en av de filmer som varit på min ”att se” lista.
Det är en konstig mix av det mesta som kom ut i Italien under sent 70-tal tidigt 80-tal. Är det en kannibal film? Check! Är det en zombiefilm? Check! Är det jungelaction? Check!
Det är Cannibal Ferox – Zombie Flesh Eaters – Mountain of the Cannibal God, ungefär I en härlig mix.
Det enda jag hört om filmen tidigare var att det skulle vara en scen som involverade en båtpropeller, mycket mer behövs inte för att göra mig intresserad. När jag satte mig i soffan var mina förväntningar ganska låga och är de det så brukar det bli ganska bra. Titeln är ganska missledande, då passar den alternativa titeln Dr. Butcher M.D mycket bättre. Det är vad det handlar om. På en ö långt borta befinner sig en galen vetenskapsman som experimenterar med liv och död. Han tar liv för att skapa nya liv som han själv har kontroll över (nej det är inte Frankenstein). Historien i sig är urlöjlig och skådespeleri och dialog är väl inte heller en av filmens starka egenskaper. Människor dör en efter en medans deras medmänniskor inte ens höjer ögonbrynen. Det är precis detta jag gillar med italiensk film, lägg sedan till fantasifulla dödsscener och omotiverade nakenscener så har du allt i ett nötskal. Skådisarna känns igen från andra liknande filmer. Ian McCulloch från Lucio Fulci’s fantastiska Zombie Flesh Eaters och Alexandra Delli Colli från Fulci’s minst lika fantastiska New York Ripper. Regissören Marino Girolami är ingen mindre än Enzo G. Castellari’s (Inglorious Bastards) far. Zombi Holocaust är långt ifrån lika bra som de filmer jag tidigare nämnt men det är perfekt underhållning tillsammans med några likasinnade vänner, en påse chips och några öl.

Extramaterialet på SubDVD’s släpp på filmen innehåller bl.a. en borttagen scen där djungel har ersatts av lövskog. Undrar varför de valde att inte ta med den…

”there are danger here, danger in the water…”

Tre år innan den norska Død snø gjordes denna lilla smått kult förklarade film om nazi zombies som gör livet surt för ett gäng förlista stackare.

Regissören Ken Wiederhorn kände jag sedan tidigare till enbart genom uppföljaren till zombie komedin, Return of the Living Dead. Efter att ha sett den så har jag inte varit särskilt sugen på att se Shock Waves, den var allt annat än bra. Tji fick jag för detta var en perfekt liten mys rysare (om man nu får lov att kalla en film om nazi zombies det) att se en grå april-eftermiddag. Med detta menar jag inte att detta är något mästerverk, långt där ifrån men den hade ändå en charm som är svår att sätta fingret på.  Kanske var det de snygga scenerna när de kommer upp ur vattnet jag gillade.

Historien i kort är följande: Pappa och son hittar en båt med en kvinna i drivandes omkring ute till havs. Kvinnan är i chock och berättar om en ö där hennes vänner en efter en blir dränkta av levande döda nazi zombies (enligt filmen är de i och för sig varken döda eller levande och sist jag kollade så är väl en zombie en levande död, eller?).

Shock Waves är en helt och hållet blodfattig historia och därav är det inte helt fel att kalla den för en mys rysare. Detta brukar störa mig i vanliga fall, att låta tillfälle efter tillfälle rinna iväg utan att konstruera ihop ett snyggt mord, men inte här. Det känns lite som att titta på en gammal Hammer film och det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att Peter Cushing medverkar som SS officer. Han har ju gjort sin beskärda del av filmer för Hammer Film bolaget.  

Jag har haft filmen i flera år utan att ha sett den och nu när det äntligen är gjort ångrar jag mig inte en sekund. Glöm allt ni lärt er om hur man tar död på en zombie. Det behövs ingen kula i huvudet, här räcker det att ta av dem glasögonen när de är utomhus så trillar de ihop och ruttnar ännu lite till.