Dead Moon Night

 

 

Arne Mattssons Hillman serie är ett mycket fint tidsdokument och långt före sin tid på många sätt och vis. Trots över 50 år på nacken har de inte förlorat mycket av sin effektivitet.

 

1958 regisserade han den första filmen i en serie av totalt fem, Damen i Svart.

Det är en klassisk spökhistoria där en dam i svart terroriserar den lokala befolkningen i ett sommarsverige. Den påminner en hel del om Robert Wise fem år senare The Haunting. Den är suggestiv och fylld av atmosfär och Sven Nykvist’s svartvita foto är mycket vackert.

 

Samma år kom Mannekäng i Rött, denna gång i färg. Det är ett mordmysterium som utspelar sig inom modevärlden. Utan Mannekäng i Rött är det svårt att se att Mario Bava sex år senare skulle göra vad som anses vara den första giallon, Blood and Black Lace.

 

1959 kom Ryttare i Blått, även den i färg. Det är tillsammans med den avslutande delen, Den Gula Bilen den svagaste i serien. Med sina nära 110 minuters speltid blir den alldeles för lång och stundtals sövande seg.

 

1962 ryckte Arne Mattson upp sig och gjorde enligt mig den bästa filmen i Hillman serien, Vita Frun. Precis som Damen i Svart är detta en spökhistoria fylld av otrolig atmosfär, supersnygga kameravinklar och stämningsfylld musik av Torbjörn Lundqvist. Inledningsscenen när Eva går ner sig i kärret är en av de snyggaste inledningar i svensk film jag någonsin sett.

 

Den Gula Bilen kom året efter och avslutade därmed Hillman serien. Det är en politisk thriller som vill mer än vad den kan leverera. I och för sig är den aldrig tråkig eftersom den innehåller mer action än vanligt men den är däremot väldigt rörig och svår att hänga med i.

 

Freddy Sjöström spelad av Nils Hallberg kan vara en av svensk filmhistorias mest störande birollsfigurer. Hans ”komiska” inslag drar ner varenda Hillman film med minst ett snäpp. Skulle det inte vara för honom skulle dessa filmer vara mycket bättre. Den ibland otäcka atmosfären som infinner sig är som bortblåst så fort han öppnar sin mun.

Det kanske är på tiden att klippa om filmerna och göra dem till ”Hillman filmerna utan den störiga sidekicken som med hjälp av sin medverkan gör filmerna onödigt långa”.

 

Här finns boxen till ett mycket bra pris!

William Fruets film från 1976 är en av de bästa inom terror film genren. Jag har letat efter den i många år. Den finns fortfarande inte utgiven på DVD så jag fick nöja mig med en VHS kopia med spansk text.

Ända sedan jag såg Wes Cravens The Last House on the Left, är terror filmen en genre som jag sett det mesta av. Historien är alltid i grund och botten den samma. Några slödder våldför sig, dödar och terroriserar två eller flera individer. I slutändan får de betala med samma mynt.

Death Weekend gjordes efter t ex The Last House on the Left, Straw Dogs och Night Train Murders men den är minst lika bra, om inte bättre. Den är inte lika brutal som de brukar vara men den är däremot spännande och håller intresset uppe från början till slut.

Vad som gör genren så unik är att den visar människans mörkaste sidor och påminner tittaren om att detta faktiskt kan hända vem som helst, när som helst.

Genren var lika aktuell på 70-talet som den är nu på 2000-talet, med filmer som Eden Lake, Ils och remaken av The Last House on the Left.

Får ni tag i Death Weekend, köp den!

 

biljakts scen, som inte går av för hackor!

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.

En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.

En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.

Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!

En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.

 

Ruggero Deodato gillar den danska postern av Cannibal Holocaust



Signering av film poster



Robert Englund

Aka Stage Fright: Aquarius är Michele Soavi’s första riktiga film som regissör. Efter att jobbat som assistant director till Dario Argento och sedan gjort en dokumentär om honom, var det dags att stå på egna ben.

På pappret är det en vanlig slasher film. En galen mördare tar livet av ett teater team, en efter en på finurliga sätt. Men det är så mycket mer. Hela filmen känns som en lång dröm. Snygga kameravinklar, scenografi och en stämningsfull musik gör filmen till en vinnare.

Soavi är en av Italiens mest intressanta regissörer vid sidan av Argento. Det är synd och skam att han bara gjort fyra filmer i thriller och skräckens genre. Vad jag kommer ihåg var hans The Church och The Sect två intressanta och lika drömlika filmer medan hans Dellamorte Dellamore var ett mästerverk, en av 90-talets bästa filmer i genren.

Fler borde få upp ögonen för denna mästerliga regissör och få honom tillbaka till det han hanterar bäst – förbannat bra film.

 

 

En italiensk giallo med övernaturliga inslag som dessutom är från mitten av 80-talet, ser på pappret inte ut som någon större hit. Men det var den.

För att vara från Italien är den dessutom förvånansvärt välskriven, snyggt filmad och spännande.

Historien följer Bob som hela vägen från USA får en vision om hur hans tvillingsyster blir mördad i Milano, Italien. När han åker dit för att se om hon är ok, är hon dock försvunnen. Han tar kontakt med en polis, (spelad av Donald Pleasence), som tror att han är helt ute och seglar. När modeller blir mördade en efter en förstår han att det kanske ligger något i det Bob försöker förklara.

Det är en ganska blodfattig giallo. I övrigt har den det mesta som kännetecknar den döende genren. Nakna kroppar, skruvade karaktärer, ologiska vändningar och svarta handskar.

Filmen i sig kändes mer som en hybrid mellan Hitchcock och De Palma än en renodlad italiensk giallo, kanske var det för att Pino Donaggio stod för musiken. Han skrev ju också musiken till De Palma’s fantastiska Dressed to Kill.

Jag blev positivt överraskad. Att den dessutom kostade 25 kronor på discshop (under namnet Modellmorden), gjorde inte saken sämre.

 

 

Det har ryktats en hel del om denna film den senaste tiden. Från en början trodde jag att det var just rykten, inget mer. Vem gör en film om en galen kirurg som sätter ihop människor till en tusenfoting? Vem vill se det? Jo, jag!

Storyn är likadan som de flesta inom skräck/tortyr genren. Två unga backpackers är på väg till en fest någonstans i Tyskland. Bilen stannar mitt ute i ingenstans. De hittar ett hus ute i skogen, blir insläppta. Väl inne märker de att allt inte står rätt till, fast då är det redan för sent. De vaknar upp, fastbundna i sjukhussängar. Mannen som släppt in dem är en känd kirurg som lyckats separera siamesiska tvillingar. Nu har han påbörjat sitt egna projekt, den mänskliga tusenfotingen.

Vad som följer är 70 minuters dialog av taskiga skådisar och rymningsförsök. That’s it.

Mina förhoppningar var väl inte jättehöga från början men jag hade ändå förväntat mig mer. Det kunde ha varit bra, det kunde ha varit otäckt. Uppföljaren, The Human Centipede II (Full Sequence) är beräknad till 2011. Får verkligen hoppas att det är ”Full Sequence” och att regissören väljer skådisarna med mer omsorg.

Dieter Laser som spelar doktor Heiter är dock klippt och skuren för rollen, dessutom är han förbannat lik Udo Kier.

 

Jättehajen – Vindsurfarnas skräck heter den på Studio S släpp av filmen här i Sverige. Jag köpte hela "Djävla Djur" boxen till en billig peng. Då fick man förutom denna även Rats - Nattens Terror och Dödens Tentakler, fast det var främst denna film jag var intresserad av.

Det är en film jag hört mycket om genom åren främst då kanske att Steven Spielberg blev förbannad och drog den inför rätta för att den praktiskt taget var en kopia av hans egen jättesuccé Jaws. Med all rätt det är inte mycket som skiljer dem två åt förutom då skådespeleri, stämning och regi vilket Spielberg lyckades briljant med och Casteralli inte alls. Djurskräck är dock en genre jag alltid varit svag för och när den dessutom är gjord i Italien är det ju ännu bättre.

Jättehajen är ren underhållning, ingenting mer. Effekterna är skrattretande dåliga där klipp från riktiga undervattens scener med hajar klipps in innan plasthajen själv visar sig, vrålar lite och äter upp folk. Scenen där hajen dyker upp från vattnet och biter av benen på en kille är dock fantastisk och bara den gör hela filmen värd att se.

Är det spännande och otäckt då? Nej inte överhuvudtaget men däremot är det kul som fan, helt ofrivilligt.

”Då patientens skrik störde mig tog jag bort stämbanden” / Dr. Butcher M.D.

Detta är ytterligare en av de filmer som varit på min ”att se” lista.
Det är en konstig mix av det mesta som kom ut i Italien under sent 70-tal tidigt 80-tal. Är det en kannibal film? Check! Är det en zombiefilm? Check! Är det jungelaction? Check!
Det är Cannibal Ferox – Zombie Flesh Eaters – Mountain of the Cannibal God, ungefär I en härlig mix.
Det enda jag hört om filmen tidigare var att det skulle vara en scen som involverade en båtpropeller, mycket mer behövs inte för att göra mig intresserad. När jag satte mig i soffan var mina förväntningar ganska låga och är de det så brukar det bli ganska bra. Titeln är ganska missledande, då passar den alternativa titeln Dr. Butcher M.D mycket bättre. Det är vad det handlar om. På en ö långt borta befinner sig en galen vetenskapsman som experimenterar med liv och död. Han tar liv för att skapa nya liv som han själv har kontroll över (nej det är inte Frankenstein). Historien i sig är urlöjlig och skådespeleri och dialog är väl inte heller en av filmens starka egenskaper. Människor dör en efter en medans deras medmänniskor inte ens höjer ögonbrynen. Det är precis detta jag gillar med italiensk film, lägg sedan till fantasifulla dödsscener och omotiverade nakenscener så har du allt i ett nötskal. Skådisarna känns igen från andra liknande filmer. Ian McCulloch från Lucio Fulci’s fantastiska Zombie Flesh Eaters och Alexandra Delli Colli från Fulci’s minst lika fantastiska New York Ripper. Regissören Marino Girolami är ingen mindre än Enzo G. Castellari’s (Inglorious Bastards) far. Zombi Holocaust är långt ifrån lika bra som de filmer jag tidigare nämnt men det är perfekt underhållning tillsammans med några likasinnade vänner, en påse chips och några öl.

Extramaterialet på SubDVD’s släpp på filmen innehåller bl.a. en borttagen scen där djungel har ersatts av lövskog. Undrar varför de valde att inte ta med den…

”there are danger here, danger in the water…”

 

Tre år innan den norska Død snø gjordes denna lilla smått kult förklarade film om nazi zombies som gör livet surt för ett gäng förlista stackare.

Regissören Ken Wiederhorn kände jag sedan tidigare till enbart genom uppföljaren till zombie komedin, Return of the Living Dead. Efter att ha sett den så har jag inte varit särskilt sugen på att se Shock Waves, den var allt annat än bra. Tji fick jag för detta var en perfekt liten mys rysare (om man nu får lov att kalla en film om nazi zombies det) att se en grå april-eftermiddag. Med detta menar jag inte att detta är något mästerverk, långt där ifrån men den hade ändå en charm som är svår att sätta fingret på.  Kanske var det de snygga scenerna när de kommer upp ur vattnet jag gillade.

Historien i kort är följande: Pappa och son hittar en båt med en kvinna i drivandes omkring ute till havs. Kvinnan är i chock och berättar om en ö där hennes vänner en efter en blir dränkta av levande döda nazi zombies (enligt filmen är de i och för sig varken döda eller levande och sist jag kollade så är väl en zombie en levande död, eller?).

Shock Waves är en helt och hållet blodfattig historia och därav är det inte helt fel att kalla den för en mys rysare. Detta brukar störa mig i vanliga fall, att låta tillfälle efter tillfälle rinna iväg utan att konstruera ihop ett snyggt mord, men inte här. Det känns lite som att titta på en gammal Hammer film och det är ju kanske inte så konstigt med tanke på att Peter Cushing medverkar som SS officer. Han har ju gjort sin beskärda del av filmer för Hammer Film bolaget.  

Jag har haft filmen i flera år utan att ha sett den och nu när det äntligen är gjort ångrar jag mig inte en sekund. Glöm allt ni lärt er om hur man tar död på en zombie. Det behövs ingen kula i huvudet, här räcker det att ta av dem glasögonen när de är utomhus så trillar de ihop och ruttnar ännu lite till.  

Skräckfilmgenren har sedan länge stått nästintill still när det kommer till originalitet med få undantag. De få undantag jag rakt upp och ner kommer på just nu är Los Sin Nombre, Orphan, [Rec], El Orofanato och Hostel. Förutom Hostel är ingen av dessa från USA för originalitet är väl inget man förknippar USA med, iallafall inte när det kommer till ny skräckfilm. Förstå mig rätt jag älskar skräckfilm från alla delar av världen, bra som dåliga, och filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street, Halloween, Jaws och The Texas Chainsaw Massacre var nog de som formade mitt intresse för skräckfilmen.
Idag har USA blivit det nya Italien som hoppar på med en nyinspelning av en kassasuccé från någon annan del av världen så fort de bara kan. De filmer jag tänker på först och främst är Ju-On och Ringu, de väldigt underhållande och obehagliga förbannelse-sagorna från Japan de sedan spelade in på nytt som The Grudge (originalregissören Takashi Shimizu skötte regin även där) och The Ring.
Efter kom Spanien då deras [Rec] blev nyinspelad till den ganska kassa Quarantine.
Ungefär samma tid exploderade Frankrike med fantastiska Haute Tension, À l'intérieur och Ils. Ingen av dessa har blivit nyinspelade, inte än iallafall och det tackar jag för!
Ju-On kommer jag så väl ihåg första gången jag såg, jag blev livrädd. Ringu samma sak men efter dem så var det "svart långt hår och vita i ansiktet asiater" överallt och det blev till en parodi. Där dog den asiatiska skräcken. Strax efter kom El Orofanato och [Rec] och ett hopp växtes återigen inom mig om en skräck som skrämdes. För några veckor sedan såg jag [Rec] 2 och då förstod jag att även Spanien förmodligen redan nått sin pik. Nu är det bara att vänta på nästa land att hitta något som verkligen skräms, Tyskland kanske?

The Hills Run Red (2009) http://www.imdb.com/title/tt0907676/

Skräckfilm i samma stil som The Hills Have Eyes  och The Texas Chainsaw Massacre. Även om den är inspelad 2009 så har den ändå en 70-tals känsla vilande över sig filmen igenom.
Ett skräckfilms freak har fått nys om en skräckfilm som försvunnit helt från marknaden och det enda som finns kvar är en blodig trailer. Han och några polare bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om filmen och försöka finna originalet samt regissören som sedan länge varit försvunnen.Fullt ös i 90 minuter med allt som hör en bra skräckfilm till. En av de bättre i genren de senaste åren!

 

Avatar (2009) http://www.imdb.com/title/tt0499549/

Efter allt jag läst och sett om filmen var jag tvärsäker på att den skulle hamna långt under förväntningarna. Men ack så fel jag kunde ha. Att se Avatar i 3-D var en helt fantastisk upplevelse där man klev in i en alternativ drömvärld. Allt var så vackert att man glömde bort den ganska mediokra storyn som i grund och botten handlade om ont och gott. Åter igen ett bevis på att allt James Cameron tar sig an blir till guld. Se den på bio i 3-D!

 

Luca Il Contrabbandiere (1980) http://www.imdb.com/title/tt0081081/

Lucio Fulci´s stenhårda maffia-rulle går under många alternativa titlar där de kändaste nog är The Smuggler och Contraband. Lucio Fulci har länge varit en av mina absoluta favorit regissörer ända sedan jag såg hans mästerverk The Beyond. Jag har länge velat se hans tagning på maffigenren och nu så har filmbolaget Njuta Films gjort det möjligt, helt ocensurerat med all sin ”blood, gore and guts”. Som alltid när det gäller italiensk b-film från 70-80 talet så är storyn det sekundära och våld, blod, naket och överspel det primära, så också här. Men tycker man om italiensk b-film så är detta ett måste!

 

Ninja Assassin (2009) http://www.imdb.com/title/tt1186367/

Inte sedan 80-talet har jag sett röken av en ninja film. När jag var liten så såg jag American Ninja 1-5 om och om igen och tyckte att det var bland det tuffaste jag någonsin sett. Ser jag om dom idag så är de nog inte särskilt tuffa. Det var hur de var klädda med ju mörkare kläder de hade desto mer bad ass var de, deras mystiska meditationsprocedurer med fingrarna böjda i konstiga kombinationer och såklart deras vapen med kaststjärnan som nummer ett.
Jag hade nästan helt glömt bort dem och så kom Ninja Assassin ut, och vilken ninja film det är! Handlingen är nästintill obefintlig, blodet sprutar åt alla håll i härlig pastelliknande färg och den tuffa tjejen blir kär i den coola ninjan, kan det bli mycket bättre? Klart det kan men inte inom ninja genren. Regissören James McTeigue har helt fattat poängen. Skit i djupa relationer och detaljerad story och ersätt det istället med mängder av blod och snygga slagsmålscener.

 

The Howling (1981) http://www.imdb.com/title/tt0082533/

Joe Dante’s varulvsrulle är tillsammans med John Landis: An American Werewolf In London förmodligen den bästa varulvsrullen som gjorts. Förvandlingsscenerna är helt outstanding och när man tittar på remaken av The Wolfman undrar man hur sakta tekniken har utvecklats de senaste 30 åren. Storyn är underbar med en slags psykadelika som genomsyrar hela filmen. Har ni inte redan sett den så gör så!

 

Shutter Island (2009) http://www.imdb.com/title/tt1130884/

Shutter Island är nog årets hittills största besvikelse. Det är svårt att tro när det på pappret ser så bra ut. Martin Scorsese bakom kameran och Leonardo Di Caprio framför och dessutom att den bygger på Dennis Lehane´s roman med samma namn.
Helt genomrutten är den inte. Den är supersnygg och scenerna från nazi-tyskland är fantastiska, men storyn i helhet håller inte med den otäcka stämningen som aldrig infinner sig och med slutets stora antiklimax. Synd.

 

Cabin Fever 2: Spring Fever (2009) http://www.imdb.com/title/tt0961722/

Den första Cabin Fever filmen är fortfarande en stor favorit hos mig. Om ett köttätande virus som bokstavligen äter upp ett gäng kåta ungdomar mitt ute i ingenstans. Tyvärr är regissören Ti West ingen Eli Roth och när det nu är dags för ett gäng ungdomar att gå på skolbal så är det mest samma sak som innan fast mycket sämre. Ett stort plus för musiken dock som är det bästa med hela filmen.

 

Lolita (1997) http://www.imdb.com/title/tt0119558/

Ok jag har inte sett Stanley Kubrick’s original av någon anledning men efter att sett Adrian Lyne´s version så känns det inte som jag behöver det heller. Att något så förbjudet kan filmas så vackert är osannolikt men Lyne har lyckats perfekt. Han får åskådaren att efter filmens slut känna sig illa till mods.  Allt är supersnyggt. Fotot och Jeremy Irons är magnifikt. Åter igen bevisar Irons att han är en av vår tids stora skådespelare!

M. Night Shyamalan kan vara en av de mest begåvade regissörerna i sin ålder Hollywood har just nu. Ändå så är det konstigt att varenda film han har gjort så bygger han upp en fantastisk och obehaglig stämning ända fram till slutet av varje film där vi, publiken lämnas med stor otillfredställelse, antiklimax. Många har jämfört honom med en ny Hitchcock och jag håller med till viss del. Det finns få regissörer kvar idag som fortfarande kan bygga upp den där speciella stämmningen som Hitchcock var så fenomenal på att göra. Vi har Roman Polanski, Brian de Palma och Dario Argento, fast det är egentligen bara Polanski som fortfarande håller mitt intresse uppe. Hans filmer från 1990-talet är faktiskt mina personliga favoriter.
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...