Byter Blogg
Alla gamla recensioner finns nu där och nya kommer att tillkomma. Denna sidan är dock - tack och adjö!
Vacanze Per Un Massacro (1980) / La Settima Donna (1978)
Hittade två gamla recensioner jag skrev för några år sedan. På engelska dock.
Vacanze Per Un Massacro (1980)
When I first started to review movies on flixter I thought it was ok, I thought it had connections with imdb. But no, when I started re-watch or watching old italian flicks from the 60-80s most of them didn't show up.
For an example this little nice rare flick, Vacanze per un massacro aka Madness. It's an italian (no shit) terror film about an escaped prisoner (played by Joe Dallesandro from Blood For Dracula & Flesh For Frankenstein) who steals a car and heads up for the countryside to find the money he once stole. But the cabin isn't empty, A husband and wife and her sister is there (Lorraine De Selle from the nice cannibal flick Cannibal Ferox).
I had higher hopes from this one after been wanting to see it for years and just now recentely it got a proper dvd-release...
The violence isn't as nasty as in it's collegues Last House On The Left, Hitch-Hike or Last House On The Edge Of The Park but on the other hand it's a fine drama with strange things happening...for example: Joe Dallesandro has the ugliest shirt in the history of movies (maybe not but what the fuck, what man wants to wear that?) and Lorraine De Selle has her clothes on for about 1 / 10 of the film...But hey it's sleaze and I like it, no other country can do movies like the italians...remember that!
4 stars out of 5
La Settima Donna (1978)
Another movie flixter was missing...
La Settima Donna aka The Last House On The Beach is a nice little terror film from the land of eternal rip-offs: Italy!
Florinda Bolkan from Lucio Fulcis excellent giallos A Lizard In A Woman's Skin & Don't Torture A Duckling plays a nun who are rehearsing a Shakespear play with five teenage girls in "a house on the beach". Three bankrobbers breaks into the house and the nightmare of terror begins...
La Settima Donna have a few disturbing moments but overall it's kinda tame on both violence and sleaze. I don't say that's a bad thing but something was missing when the movie was over, it didn't give me that uncomfortable feel-bad feeling that for example Nighttrain Murders and The Last House On The Left did...
But still it's worth a look if italian cinema is your thing
3 stars out of 5
Shogun Assassin (1980)
Shogun Assassin är en slags ”best of” av den japanska filmserien Lone Wolf and Cub.
Jag har inte sett original filmerna men om det är hälften så bra som den amerikanska omarbetningen blir det mitt nästa filmprojekt.
När shogunens ninjalönnmördare tar livet av Ogami Itto’s fru bli han Lone Wolf. Tillsammans med sin son i en barnvagn utrustad med allehanda attiraljer som inte är ämnade för barn, glider de runt på den japanska landsbygden och tar livet av ninjor utsända av shogunen.
En klan de möter på vägen betalar Lone Wolf en stor summa pengar för att ta livet av shogunens bror Kiru. Detta är inget problem förutom att han vaktas av The Masters of Death, tre superninjor utrustade med varsitt favoritvapen.
Shogun Assassin är en utmärkt hämndsaga. Tack vare att det är ett hopklipp av flera filmer flyter den på utan några som helst dödstunder.
Många klagar på den amerikanska dubbningen men jag måste få lova att säga att jag älskar den. Lone Wolf har fått den manligaste rösten i filmhistorien medan shogunen mest låter som Splinter från Teenage Mutant Ninja Turtles.
Innan Ogami blir Lone Wolf säger han:
-They will pay with rivers of blood.
Detta är exakt vad vi får. Blodet bokstavligen sprutar i 90 minuter. 90 fantastiska minuter!
Slugs (1988)
”I know it sounds crazier than hell but I got this theory. Now maybe, just maybe we are dealing with a mutant form of slugs. The kind that eats meat...”
Slugs är en kul ”naturen blir förbannad” film av mannen som också regisserade den underhållande pusselfilmen Pieces.
Till skillnad från många andra filmer med arga djur så känns inte Slugs särskilt skrämmande. Man måste vara bra dum i huvudet om man lyckas avlida på grund av sniglar.
Utan någon anledning eller riktig förklaring dör invånarna i en stad någonstans i USA som flugor. De som ligger bakom de fruktansvärda dåden visar sig vara slemmiga och arga mördarsniglar med sylvassa tänder. För att vara en av jordens långsammaste varelser så är de förvånansvärt kvickt på plats när pantade amerikanare är i närheten.
Slugs innehåller inga personporträtt eller story. Den innehåller dock väldigt många sniglar. Det är töntigt rakt igenom men de brutala och påhittiga snigelattackerna som ”sexakten som slutar i katastrof” och ”salladen som orsakar mer än en kass mage” får mig att spola tillbaka och se dom om och om igen, med ett stort leende på läpparna.
Eyes of a Stranger (1981)
I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.
Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.
En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.
Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.
Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!
Hittar ingen trailer men HÄR kan ni köpa den tillsammans med bla John Carpenter's bortglömda tagning på Hitchcock, Someone's Watching Me.
Emanuelle and the Last Cannibals (1977)
Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet.
Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.
Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.
Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.
Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.
Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.
Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.
Trailern finner ni HÄR
Death Wish 1-5 (1974-1994)
Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.
Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.
Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.
Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.
I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.
Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.
Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.
Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.
1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.
Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.
Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.
Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!
Night of the Demons (1988)
Det låter på pappret som om detta är en film där det händer saker konstant men saken är den att det tar 50 minuter innan något som helst händer i filmen.
Det är en typisk 80-tals film med taskiga frisyrer och ett låg budget John Carpenter soundtrack. Skådespeleri och dialog är så kasst att det når kalkonkvalitet. I vanliga fall kan detta vara ett gott tecken men här är det raka motsatsen.
Att Night of the Demons är en kultfavorit hos så många är helt ofattbart då detta är allt annat än bra. Det är genomruttet från början till slut. Filmens enda behållning är den sista minuten där man lär sig att äpplen med rakblad i, inte är någon höjdare att stoppa i munnen.
Jag hade förväntat mig mer från regissören som gav mig en av favoritfilmerna i mina ungdomsår, Witchboard.
Vill ni se en film om demoner, ta då och se Lamberto Bava's Demons istället. Den har allt Night of the Demons inte har.
Fritt Vilt III (2010)
Fritt Vilt III är en prequel till de första två filmerna. Här får vi reda på vad som egentligen hände innan de första gästerna anlände till det The Shining inspirerade hotellet i Jotunheimen.
Eller får vi egentligen det?
Inte direkt. Visst, vi får se pojken med det missbildade ansiktet fly från sin elaka styvfar och mor bara för att komma tillbaka och mörda dem. Resten av Jotunheimens befolkning antar att han frusit ihjäl. Efter det är det inte mycket mer vi får reda på utan filmen utvecklas till en slasher utan krusiduller i Norges skogar.
Fritt Vilt III har mer gemensamt med den Norska Rovdyr än seriens första två delar. Snölandskapet som gjorde de två första filmerna så atmosfäriska är ersatt med skog i höstskrud. Det är inget fel med det och även om den inte är lika bra som de två tidigare är den bättre än mycket annat i genren. Dessutom är den riktigt snyggt fotad.
Norsk skräckfilm är tillsammans med den Franska och Spanska det mest intressanta som hänt genren på en väldigt lång tid. Se bara på Villmark, Død Snø, Rovdyr och Trolljegeren. Det är kempegrejt!
Just Before Dawn (1981)
Ett gäng beger sig långt upp i bergen för att campa och kolla upp sina nyköpta ägor. Klart som att solen går upp morgonen är de inte ensamma. Två inavlade rednecks fetton dödar dem en efter en på tråkiga sätt.
Just Before Dawn är regissören Jeff Lieberman's tredje film efter den smått fantastiska Blue Sunshine och "mördarmaskarna anfaller" filmen Squirm. Det känns som han vill lite för mycket och i slutändan blir det bara pannkaka av det hela. Filmen har fått överlag ganska så bra kritik och nämns ofta i samband med Deliverance, Rituals och Southern Comfort. Det är svårt att förstå då de är av en helt annan kaliber. Med detta menar jag inte att den helt bör undvikas. Det finns en hel den oavsiktligt roliga scener och avrättning med hjälp av att köra näven i truten är ren underhållning.
The White Stripes 1997-2011
Idag är det en sorgens dag för många musikälskare runt om i världen. Ett av de viktigaste banden, om inte det viktigaste de senaste 20 åren har gått i graven.
Igår den 2 februari 2011 gick bandet ut på sin hemsida och meddelade att deras snart 14 års existens nu är över.
1997 började de påstådda syskonen Jack och Meg White (nu vet de flesta att de var gifta mellan åren 1996-2000) att spela rock n roll med rötterna i deltabluesen.
1999 släppte de sin debutplatta The White Stripes och satte åter Detroit på kartan som den ultimata rockstaden.
Vad som följde var ytterligare fem plattor och det är omöjligt att inte märka inspirationen på många band som följde. Duos med inslag av skitig blues blev det hetaste inom musikvärlden med band som The Black Keys och The Kills.
Vad som började som ett underground band blev ett band som i stort sett alla tyckte om, oavsett vilken musik de egentligen föredrog.
Bob Dylan spelade Ball and Biscuit live med Jack White som gästartist, Seven Nation Army sjöngs hejvilt på idrottsarenor, Holly Golightly gästsjöng på deras LP Elephant. Listan kan göras precis så lång man vill.
Jack White fortsätter spela och producera musik dock. Det är till stor tröst.
Han är en av de mest sympatiska människorna i musikindustrin. Istället för att slänga sina pengar på lyxvillor och vrålåk släpper han vinylskivor på sitt bolag Third Man Records och hjälper nästan glömda musikgiganter som Loretta Lynn och Wanda Jackson tillbaka in i rampljuset. Det är respekt!
Med band som The Raconteurs och The Dead Weather i ryggen ska det bli intressant att se vad Jack hittar på härnäst.
Grizzly (1976)
Grizzly är en av de bästa, om inte den bästa Jaws kopian. Den har alla de typiska Jaws karaktärerna. Den oroliga polisen, borgmästaren som skiter i allt utom pengar och jägaren som kan allt om grizzly björnar.
Visst, den är inte lika bra som Jaws men den är händelserik, flyter på riktigt bra och blir aldrig tråkig. Lägger man till de fantastiska miljöerna och de förvånansvärt brutala attackerna finns det inte mycket att klaga på.
Det är sommar och ett naturreservat någonstans i USA är fyllt av campare. När två unga tjejer hittas slaktade börjar jakten efter bamsebjörnen, och den äter allt annat än honung.
Mer handling än så behövs inte. Är du som jag, ett fan av filmer där människor blir attackerade av djur av alla dess slag är detta en film du måste kolla upp!
Deadwood (2004-2006)
Deadwood är bland det bästa som HBO någonsin producerat. Att den blev nedlagd efter bara 3 säsonger är under all kritik.
Även om var och varannan mening innehåller ordet ”cocksucker” är dialogen otroligt välskriven, historien detaljerad och personporträtten mästerliga. Stadens dammiga och skitiga utseende ger serien en sådan trovärdighet att det känns som dammet dras ner i tv-tittarens lungor.
Deadwood utspelar sig i den nybyggda staden Deadwood, South Dakota under slutet av 1800-talet. Männen dricker whisky och spelar poker och den större delen av kvinnorna är prostituerade. Korruption och girighet fyller vardagen, ingen går att lita på.
Det är just detta som gör serien så bra, när man minst anar det är personen du trodde var en hyvens kille dess direkta motsats.
Karaktärer som ynkryggen E.B. Farnum, horan Trixie, sheriffen Seth Bullock, doktorn Doc Cochran, kinesen Mr. Wu och framförallt Al Swearengen gör Deadwood till en av sin sort. Den enda karaktär jag egentligen har någonting emot är fyllot Calamity Jane, som enbart är irriterande.
Seriens långsamma tempo gynnar enbart handlingen då du lär känna karaktärernas dåliga och goda sidor och den gör sig nog bäst genom att ses om flera gånger, då det ibland är lätt att missa viktiga händelser i handlingen.
Även om slutet på Deadwood lämnas öppet, hoppas jag att HBO gör slag i sak och släpper de två avslutande långfilmerna det ryktats om i snart 4 år.
Dans ton Sommeil (2010)
Ibland händer det. Man snubblar över en film som överraskar och är allt det där som de flesta av dagens filmer inte är.
Denna gång var det den franska filmen, Dans ton Sommeil, även känd under den engelska titeln In Their Sleep.
Man sitter som på nålar filmen igenom och kan vara glad om det finns några naglar kvar på fingrarna när eftertexterna börjar rulla.
Fransk film har bidragit med de bästa thrillers och skräckfilmerna de senaste åren. Haute Tension, À l'intérieur, Ils, Frontière(s), Ne le dis à Personne och Martyrs är alla mindre mästerverk. Nu har de fått en ny familjemedlem med Dans ton Sommeil.
Jag vill inte avslöja för mycket av filmens handling.
På väg hem från jobbet kör en kvinna på en ung man. Han är vettskrämd och hävdar att någon är efter honom. Kvinnan tar med honom hem för att lägga om hans sår. De är snart inte ensamma och ingenting är som det verkar vara.
Jag kan inte nog rekommendera Dans ton Sommeil. Den kvalar lätt in på min topp 10 av filmer 2010!
Vive La France!
The Burning (1981)
Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren.
Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.
Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.
5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.
Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.
Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.
