Dead Moon Night

”I know it sounds crazier than hell but I got this theory. Now maybe, just maybe we are dealing with a mutant form of slugs. The kind that eats meat...”

Slugs är en kul ”naturen blir förbannad” film av mannen som också regisserade den underhållande pusselfilmen Pieces.

Till skillnad från många andra filmer med arga djur så känns inte Slugs särskilt skrämmande. Man måste vara bra dum i huvudet om man lyckas avlida på grund av sniglar.

Utan någon anledning eller riktig förklaring dör invånarna i en stad någonstans i USA som flugor. De som ligger bakom de fruktansvärda dåden visar sig vara slemmiga och arga mördarsniglar med sylvassa tänder. För att vara en av jordens långsammaste varelser så är de förvånansvärt kvickt på plats när pantade amerikanare är i närheten.

Slugs innehåller inga personporträtt eller story. Den innehåller dock väldigt många sniglar. Det är töntigt rakt igenom men de brutala och påhittiga snigelattackerna som ”sexakten som slutar i katastrof” och ”salladen som orsakar mer än en kass mage” får mig att spola tillbaka och se dom om och om igen, med ett stort leende på läpparna.

I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.

Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.

En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.

Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.

Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!

Hittar ingen trailer men HÄR kan ni köpa den tillsammans med bla John Carpenter's bortglömda tagning på Hitchcock, Someone's Watching Me.

Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet.

Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.

Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.

Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.

Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.

Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.

Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.

Trailern finner ni HÄR

Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.

Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.

Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.

Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.

I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.

Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.

Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.

Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.

1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.

Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.

Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.

Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!

Grizzly är en av de bästa, om inte den bästa Jaws kopian. Den har alla de typiska Jaws karaktärerna. Den oroliga polisen, borgmästaren som skiter i allt utom pengar och jägaren som kan allt om grizzly björnar.

Visst, den är inte lika bra som Jaws men den är händelserik, flyter på riktigt bra och blir aldrig tråkig. Lägger man till de fantastiska miljöerna och de förvånansvärt brutala attackerna finns det inte mycket att klaga på.

Det är sommar och ett naturreservat någonstans i USA är fyllt av campare. När två unga tjejer hittas slaktade börjar jakten efter bamsebjörnen, och den äter allt annat än honung.

Mer handling än så behövs inte. Är du som jag, ett fan av filmer där människor blir attackerade av djur av alla dess slag är detta en film du måste kolla upp!

Ibland händer det. Man snubblar över en film som överraskar och är allt det där som de flesta av dagens filmer inte är.

Denna gång var det den franska filmen, Dans ton Sommeil, även känd under den engelska titeln In Their Sleep.

Man sitter som på nålar filmen igenom och kan vara glad om det finns några naglar kvar på fingrarna när eftertexterna börjar rulla.

Fransk film har bidragit med de bästa thrillers och skräckfilmerna de senaste åren. Haute Tension, À l'intérieur, Ils, Frontière(s),  Ne le dis à Personne och Martyrs är alla mindre mästerverk. Nu har de fått en ny familjemedlem med Dans ton Sommeil.

Jag vill inte avslöja för mycket av filmens handling.

På väg hem från jobbet kör en kvinna på en ung man. Han är vettskrämd och hävdar att någon är efter honom. Kvinnan tar med honom hem för att lägga om hans sår. De är snart inte ensamma och ingenting är som det verkar vara.

Jag kan inte nog rekommendera Dans ton Sommeil. Den kvalar lätt in på min topp 10 av filmer 2010!

Vive La France!

Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren.

Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.

Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.

5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.

Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.

Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.

Scarecrows känns som en tv-film, med dåliga skådisar och en obefintlig handling. Ändå lyckas den på flera andra plan.

Den lilla handling som finns är följande.

Ett gäng bankrånare kapar ett flygplan för att bege sig till Mexico (vart annars sticker alla elaka amerikanare). En av dem är dock lite för ivrig och kastar ut pengarna och hoppar själv efter. De andra blir förbannade och svär på att hitta honom och pengarna. De landar en efter en på en stor tätbevuxen åker fylld av fågelskrämmer, gissa vilka som vaknar till liv…

Scarecrows förklarar inte mycket för tittarna. Är detta deras alternativa helvete, är de redan döda, vilka är de tre människorna på fotografiet i huset? Det spelar egentligen ingen roll.  Musiken och stämningen i filmen kompenserar för det istället.

Dess korta speltid hjälper också till att göra filmen effektiv och aldrig tråkig.

Jag har läst en hel del om Scarecrows innan jag såg den och det verkar som de flesta nästan höjer den till skyarna. Så bra tycker inte jag att den är, den är däremot mycket bättre än de flesta skräckfilmer som görs idag. Dessutom ser fågelskrämmorna förbannat läskiga ut.

Italiensk polisfilm är en subgenre jag inte sett särskilt mycket av. Beast With A Gun anses av ”experterna” som ett av guldkornen inom genren, så jag började där.

Jag är kluven till filmen som inte känns som en renodlad polisfilm utan har mer influenser från terrorfilmen. Visst, polisen är cool med mer knappar oknäppta än knäppta på sina skjortor. Skurken är härligt sliskig och hårdare än ett hårdkokt ägg. Han kläcker även ur sig fräcka kommentarer som ”shut your ass”. Det känns ändå som om något fattas.

Recensenterna säger att det är våldsamt, sadistiskt och smutsigt, det är det ibland fast inte om man jämför med mycket annat inom den italienska filmen.

Nanni Vitali rymmer från ett fängelse tillsammans med tre andra elakingar. Hans nummer ett på ”att göra” listan är att hämnas på mannen som satte dit honom. De hittar tjallaren och mördar honom, efter att Nanni våldtagit hans flickvän.

Nanni kidnappar flickvännen och tvingar henne till att bli medbrottsling till ett rån mot hennes egen far. Vad Nanni inte vet är att polisen är fullt medveten om vad som är på gång

Även om Beast With A Gun inte direkt var något mästerverk har den gett mig mersmak för genren. Umberto Lenzi’s Almost Human och Ruggero Deodato’s Live Like A Cop, Die Like A Man står näst på att se listan.

Let Sleeping Corpses Lie, även känd under namnen The Living Dead At The Manchester Morgue och Don't Open The Window, är zombiefilmen jag läst mycket om genom åren men aldrig sett.

Jag beställde Blue Underground’s fina dvdsläpp av filmen och tryckte på play någon gång kring midnatt.

Någonstans på landsbygden i England experimenterar några med en maskin som med hjälp av ultravågor tar död på de skadliga krypen som äter upp böndernas skördar år efter år. Vad de inte vet är att ultravågorna också väcker de döda till liv.

Att se Let Sleeping Corpses Lie för första gången känns lite som att se en av George A. Romero’s eller Lucio Fulci's zombiefilmer för första gången. Man blir helt tagen och vet att chansen att se något lika bra som detta förmodligen inte kommer att ske.

Jorge Grau har lyckats skapa en makalös stämning med de fantastiska omgivningarna och den obehagliga musiken. Logiken har väl aldrig varit denna typ av films starka sida, så släng den åt sidan och luta dig tillbaka och bara njut!

Vad som också känns skönt och ibland befriande är att han inte öser på med en massa zombieaction hela tiden. Han använder istället ”den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge”. Slutet är verkligen en belöning!

Att sedan höra samplingen från Electric Wizard’s Wizard in Black för första gången i sitt rätta samanhang är ju inte helt fel!

“You’re all the same, the lot of you

With your long hair and faggot clothes.

Drugs, sex...every sort of filth

And ya hate the police, don’t ya?
You make it easy.”

Black Christmas är förmodligen den ultimata skräckfilmen som utspelar sig under julen. Då menar jag inte filmen från 2006 som försöker tjäna in extra pengar på en av de bästa och mest nyskapande skräckfilmerna från 70-talet.

Bob Clark’s Black Christmas var långt före sin tid. Det är nu på senare år som den faktiskt fått den uppmärksamhet den verkligen förtjänar. Den har alltid hamnat i skuggan av filmer som Halloween och Friday the 13th, fast den var flera år tidigare.

Filmen inleds med att någon klättrar upp och bosätter sig på vinden i ett kvinnligt studenthem. Konstiga och obscena samtal skrämmer studenterna och när de en efter en försvinner kopplas polisen in.

Black Christmas är inte en film som är generös med grafiska och brutala mord, istället ger den publiken en krypande stämning av olust. Det massakrerade pianot som filmmusik och de bisarra samtalen lämnar mig med ett skönt obehag. Dessutom är slutet helt genialiskt!

Black Christmas är ett mästerverk inom skräckfilmen och nu vet jag vad mitt nyårslöfte kommer att bli detta år. Att se Black Christmas varje jul.

Slasherfilmen är en genre som aldrig verkar dö. Den började egentligen på 70-talet med filmer som Black Christmas, Twitch of the Death Nerve och Halloween. Men det var på 80-talet som den tog fart på allvar med filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street osv. Det finns dock de mindre kända och uppmärksammade som är minst lika bra. Exempel på dessa är My Bloody Valentine, The Burning och The Prowler.

The Prowler har jag läst mycket om men aldrig tagit mig tid att se.

Efter att ha sett en oändlig dröse av riktigt kassa slasherfilmer såg jag då The Prowler. Jag måste få lov att säga att den ligger numera på min 10 i topp slasherlista. Den är händelserik, har en hög bodycount, innehåller snygga mord och har en skön stämning rakt igenom.

Det är inte konstigt att Joseph Zito's nästa uppdrag som regissör blev Friday the 13th-The Final Chapter, som dessutom är en av de bättre i den oändliga serien.

Tom Savini som står för specialeffekterna säger själv att detta är filmen han är mest nöjd med och jag förstår varför. Ovanligt utdragna, brutala och detaljerade mord som idag kanske inte känns chockerande, men jag förstår varför den blev förbjuden, alternativt nedklippt 1981.

Historien är allt annat än originell. En maskerad mördare i andra världskriget mundering dödar en massa ungdomar i samband med en skoldans. Polisen har ingen aning om vem det kan vara och i sann Agatha Christie anda dör ungdomarna en efter en…

Gillar du slasherfilm är detta ett måste, om inte tycker du nog den suger fett