Night of the Demons (1988)
Det låter på pappret som om detta är en film där det händer saker konstant men saken är den att det tar 50 minuter innan något som helst händer i filmen.
Det är en typisk 80-tals film med taskiga frisyrer och ett låg budget John Carpenter soundtrack. Skådespeleri och dialog är så kasst att det når kalkonkvalitet. I vanliga fall kan detta vara ett gott tecken men här är det raka motsatsen.
Att Night of the Demons är en kultfavorit hos så många är helt ofattbart då detta är allt annat än bra. Det är genomruttet från början till slut. Filmens enda behållning är den sista minuten där man lär sig att äpplen med rakblad i, inte är någon höjdare att stoppa i munnen.
Jag hade förväntat mig mer från regissören som gav mig en av favoritfilmerna i mina ungdomsår, Witchboard.
Vill ni se en film om demoner, ta då och se Lamberto Bava's Demons istället. Den har allt Night of the Demons inte har.
Fritt Vilt III (2010)
Fritt Vilt III är en prequel till de första två filmerna. Här får vi reda på vad som egentligen hände innan de första gästerna anlände till det The Shining inspirerade hotellet i Jotunheimen.
Eller får vi egentligen det?
Inte direkt. Visst, vi får se pojken med det missbildade ansiktet fly från sin elaka styvfar och mor bara för att komma tillbaka och mörda dem. Resten av Jotunheimens befolkning antar att han frusit ihjäl. Efter det är det inte mycket mer vi får reda på utan filmen utvecklas till en slasher utan krusiduller i Norges skogar.
Fritt Vilt III har mer gemensamt med den Norska Rovdyr än seriens första två delar. Snölandskapet som gjorde de två första filmerna så atmosfäriska är ersatt med skog i höstskrud. Det är inget fel med det och även om den inte är lika bra som de två tidigare är den bättre än mycket annat i genren. Dessutom är den riktigt snyggt fotad.
Norsk skräckfilm är tillsammans med den Franska och Spanska det mest intressanta som hänt genren på en väldigt lång tid. Se bara på Villmark, Død Snø, Rovdyr och Trolljegeren. Det är kempegrejt!
Just Before Dawn (1981)
Ett gäng beger sig långt upp i bergen för att campa och kolla upp sina nyköpta ägor. Klart som att solen går upp morgonen är de inte ensamma. Två inavlade rednecks fetton dödar dem en efter en på tråkiga sätt.
Just Before Dawn är regissören Jeff Lieberman's tredje film efter den smått fantastiska Blue Sunshine och "mördarmaskarna anfaller" filmen Squirm. Det känns som han vill lite för mycket och i slutändan blir det bara pannkaka av det hela. Filmen har fått överlag ganska så bra kritik och nämns ofta i samband med Deliverance, Rituals och Southern Comfort. Det är svårt att förstå då de är av en helt annan kaliber. Med detta menar jag inte att den helt bör undvikas. Det finns en hel den oavsiktligt roliga scener och avrättning med hjälp av att köra näven i truten är ren underhållning.
The White Stripes 1997-2011
Idag är det en sorgens dag för många musikälskare runt om i världen. Ett av de viktigaste banden, om inte det viktigaste de senaste 20 åren har gått i graven.
Igår den 2 februari 2011 gick bandet ut på sin hemsida och meddelade att deras snart 14 års existens nu är över.
1997 började de påstådda syskonen Jack och Meg White (nu vet de flesta att de var gifta mellan åren 1996-2000) att spela rock n roll med rötterna i deltabluesen.
1999 släppte de sin debutplatta The White Stripes och satte åter Detroit på kartan som den ultimata rockstaden.
Vad som följde var ytterligare fem plattor och det är omöjligt att inte märka inspirationen på många band som följde. Duos med inslag av skitig blues blev det hetaste inom musikvärlden med band som The Black Keys och The Kills.
Vad som började som ett underground band blev ett band som i stort sett alla tyckte om, oavsett vilken musik de egentligen föredrog.
Bob Dylan spelade Ball and Biscuit live med Jack White som gästartist, Seven Nation Army sjöngs hejvilt på idrottsarenor, Holly Golightly gästsjöng på deras LP Elephant. Listan kan göras precis så lång man vill.
Jack White fortsätter spela och producera musik dock. Det är till stor tröst.
Han är en av de mest sympatiska människorna i musikindustrin. Istället för att slänga sina pengar på lyxvillor och vrålåk släpper han vinylskivor på sitt bolag Third Man Records och hjälper nästan glömda musikgiganter som Loretta Lynn och Wanda Jackson tillbaka in i rampljuset. Det är respekt!
Med band som The Raconteurs och The Dead Weather i ryggen ska det bli intressant att se vad Jack hittar på härnäst.
