Målet Är Ingenting - Vägen Är Allt
Ja visst är det så, iallafall i Robert Broberg´s fall. I sommar fyller han 70 år varav 53 av dom har varit på scenen och det är imponerande!
Jag har tyckt om Robban ända sedan jag var liten då min far spelade skivorna "Upp Igen" och "Raket" om och om igen i bilen. Låtar som ”Likbil”, ”1983 års Ängel”, ”Bredaschlade Tanter”, ”Det Är Inget Särskilt Med Mej – Usch”! och ”Du Är Min” var det enda jag nynnade på dagarna i ända. Jag har lyssnat på mycket musik genom åren men Robban är en av de få artister som jag fortsatt att lyssna på även i vuxen ålder.
Första gången jag såg honom var i Karlskrona 2001 på hans "Nära" turné och det var bättre än jag kunde tänka mig. Hans förmåga att fånga ögonblicket och även manipulera det blev jag mycket imponerad utav. Det dröjde två år tills jag såg honom igen, då i Lund på hans "Gilla Läget" turné. Det var t.o.m. ännu bättre med starkare låtar och en närvaro som jag aldrig sett en då 63-åring ha tidigare. 2007 i Malmö såg jag honom framföra hans "Höjdare" som han gjort 17 år tidigare i ett fullsatt Globen i Stockholm. Jag kom då på mig själv tänka att detta nog blir den sista gången jag kommer få se honom live och det kändes lite som ett avsked, men icke! I fredags ställde han sig på samma scen som jag såg honom 3 år tidigare med ett något liknande koncept som tidigare med gamla såsom nya klassiker varvat med några sällan spelade låtar. I röd skjorta, blåa uppkavlade byxor, röda bowling-skor och spretigt hår kom han in med ett lock på huvudet och spelade "Lockrop". Sedan följde en livshistoria uppbackat av ett mycket kompetent 5-mannaband. Det började med berättelser om tafatta försök till att träffa tjejer med låtar som "Elisabeth", "Ta På Dej Den Röda Jumpern Baby" och "Gummimadrassen". Sedan tog konserten en mörkare riktning med berättelser om livets ständiga motgångar med låtar som "Jag Ska Inte Ligga Lik", "Ingenting Är Evigt", "Barhopping eller Tårar På Min Kudde", "Jag Älskar Dig Ditt Helvete" (där Robert bytte ut den blåa gitarren till elgitarr) och "Mörkret". Med låten "Upp Igen" tog konserten en snabb vändning där det handlade om att orka resa sig upp igen och inse att det alltid finns något mer. "Jag Tror På Kärleken", När Verkligheten Blir Sagolik", "Vatten", "Båtlåt" och "Maria-Therese" avslutade konserten och det fick mig att inse att få svenska artister idag kan möta sin publik med sådan värme och humor som Robert Broberg kan. Robert Broberg är Sveriges absolut viktigaste ordkonstnär, och har alltid varit även om han denna gång inte levererade några nya "Höjdare".
Ett Papper Fyllt Med Ord
Gick igenom lite papper idag och hittade en lapp med ord. Skrivna av mig någongång, någonstans under min vistelse i USA:
needless to say
the seasons are changing
it's getting cold
the fuel is all gone
it's consuming my soul
all fades away
like a ship leaving shore
trying to figure out
what's the right thing to do
the answers are all there
i just choose not to see...
M. Night Shyamalan
Tillbaka till Shyamalan. Igår kväll så såg jag om hans The Village. Jag fick ett plötsligt sug att se om den då bilder, färger, scener och känslor plötsligt dök upp i mitt huvud. Hela upplägget är lika enkelt som fenomenalt. En grupp människor lever avskilt från den verkliga världen efter att de tröttnat på allt meningslöst våld som omringade dem i deras tidigare del av livet. Deras lilla samhälle är omringat av ett enormt skogsområde och det är inte tillåtet att gå förbi en viss gräns, då blir "de som inte nämns vid namn" tvugna att ingripa. So far so good men sen liksom händer ingenting väsentligt och den obehagliga stämning som byggts upp under en dryg timme bara försvinner. Detta är samma sak som med hans andra filmer: Unbreakable, Signs och The Happening. Hans Lady in the Water var ett riktigt bottennapp som kan glömmas direkt och The Sixth Sense har jag alltid tyckt varit väldigt bra men något överskattad. Synd. Men The Village och The Happening har jag iallafall gjort om något i mitt huvud nu och de blev precis så som jag ville ha dem...
