Dead Moon Night

Månguden är en typisk svensk 80-tals deckare, fast ändå inte.

Det är en tv-film som bara visades två eller tre gånger när den kom 1988. Efter det har den varken släppts eller visats igen. Förens nu...

Månguden är en film som de flesta svenskar, födda 1970-80 har någon form av minne ifrån. Det är inte mycket de kommer ihåg från den, förutom att den var jävligt otäck. Nu, över 20 år senare så släpps den äntligen på DVD.

Är den fortfarande lika otäck då? Klart den inte är. Men, om man bortser från en seg inledning är den faktiskt helt ok, bättre än jag hade förväntat mig.

Johan Vinge är en polis som lever i skuggan av sin far. I hans fars ögon är han en oduglig polis som inte är bra på något. Nu bor Johans far i ett syretält på sjukhuset, okapabel till att arbeta längre. Så tillsammans med hans fars kollega, Erland Salander, försöker Johan att få fast Sveriges första seriemördare, månguden. En mördare som med hjälp av en stor machete dödar campande familjer i utkanten av Stockholm vid fullmåne.

Månguden är en blandning av mycket. Svensk deckare med typisk saxofon musik, slasherfilm med maskerad mördare och den har t o m influenser från italiensk giallo film.

Mordsekvenserna är mycket snygga och filmerna från ”expedition månguden” är stämningsfulla. Heinz Hopf som spelar ännu en sliskig karaktär är ytterligare ett plus.

DVD omslaget är dock ingen hitt. En trasig DV-Kamera filmar en mördare med två macheter. Två fel utav två möjliga.

Många idag etablerade skådisar skymtar förbi. Thomas Hanzon, Björn Gedda och Richard Wolff, här sjunger han dock inte om någon pojke på månen.

 

Köp den här

William Fruets film från 1976 är en av de bästa inom terror film genren. Jag har letat efter den i många år. Den finns fortfarande inte utgiven på DVD så jag fick nöja mig med en VHS kopia med spansk text.

Ända sedan jag såg Wes Cravens The Last House on the Left, är terror filmen en genre som jag sett det mesta av. Historien är alltid i grund och botten den samma. Några slödder våldför sig, dödar och terroriserar två eller flera individer. I slutändan får de betala med samma mynt.

Death Weekend gjordes efter t ex The Last House on the Left, Straw Dogs och Night Train Murders men den är minst lika bra, om inte bättre. Den är inte lika brutal som de brukar vara men den är däremot spännande och håller intresset uppe från början till slut.

Vad som gör genren så unik är att den visar människans mörkaste sidor och påminner tittaren om att detta faktiskt kan hända vem som helst, när som helst.

Genren var lika aktuell på 70-talet som den är nu på 2000-talet, med filmer som Eden Lake, Ils och remaken av The Last House on the Left.

Får ni tag i Death Weekend, köp den!

 

biljakts scen, som inte går av för hackor!

Jag har alltid tyckt om Ingmar Bergman, till en viss del. Att se för mycket av honom under en kort tid blir för mycket. Han ständiga tendenser att fokusera på nattsvart ångest i alla dess former, är något jag personligen klarar mig med i måttliga portioner.

En Passion såg jag för första gången under SVT: s satsning på Bergman för ca 6 år sedan. Det fanns något i den som jag tyckte mycket om och filmen har funnits i mitt undermedvetna ända sedan dess. För några månader sedan hittade jag äntligen filmen genom axelmusic, i komplett utgåva. Att den inte släppts på DVD i Sverige är helt ofattbart men MGM: s US släpp under namnet, The Passion of Anna, är mycket bra.

En Passion handlar i grund och botten om ofrivillig ensamhet. Andreas är frånskild, Anna är änka, Eva och Elis lever i en slags tvåsamhet i ensamhet.

Det är teater på film med djup dialog och starka personporträtt. Sven Nykvists foto är som vanligt mycket vackert, han lyckas fånga miljöer precis så som vi ser dem. Von Sydow, Ullman, Andersson och Josephson är alla klippt och skurna för rollerna och de små inläggen där skådespelarna berättar om sina karaktärer ger filmen ett ännu större djup. Slutscenen är mästerlig!

En svårfunnen pärla som är värd ett svenskt släpp.

 

Ruggero Deodato gillar den danska postern av Cannibal Holocaust



Signering av film poster



Robert Englund

Aka Stage Fright: Aquarius är Michele Soavi’s första riktiga film som regissör. Efter att jobbat som assistant director till Dario Argento och sedan gjort en dokumentär om honom, var det dags att stå på egna ben.

På pappret är det en vanlig slasher film. En galen mördare tar livet av ett teater team, en efter en på finurliga sätt. Men det är så mycket mer. Hela filmen känns som en lång dröm. Snygga kameravinklar, scenografi och en stämningsfull musik gör filmen till en vinnare.

Soavi är en av Italiens mest intressanta regissörer vid sidan av Argento. Det är synd och skam att han bara gjort fyra filmer i thriller och skräckens genre. Vad jag kommer ihåg var hans The Church och The Sect två intressanta och lika drömlika filmer medan hans Dellamorte Dellamore var ett mästerverk, en av 90-talets bästa filmer i genren.

Fler borde få upp ögonen för denna mästerliga regissör och få honom tillbaka till det han hanterar bäst – förbannat bra film.

 

 

Under loppet av ca en vecka har jag lyckats bocka av två stora artister jag tidigare ej sett. Förra torsdagen var det AC/DC i Sthlm, igår KISS på Malmö Stadion. Konserten var verkligen "From the Beginning to the Boom". 70-tals hits som Cold Gin, Black Diamond, Love Gun, Detroit Rock City och Rock and Roll All Nite fortsatte med 80-tals hits som Crazy Crazy Nights, I Love It Loud och Lick It Up. Allt var mycket bra. Att sedan låtarna från senaste plattan med undantag för Modern Day Delilah inte är så kul spelar ingen roll. Kiss fick publiken att vilja Rock and Roll All Nite and Party Every Day!

 

 

En italiensk giallo med övernaturliga inslag som dessutom är från mitten av 80-talet, ser på pappret inte ut som någon större hit. Men det var den.

För att vara från Italien är den dessutom förvånansvärt välskriven, snyggt filmad och spännande.

Historien följer Bob som hela vägen från USA får en vision om hur hans tvillingsyster blir mördad i Milano, Italien. När han åker dit för att se om hon är ok, är hon dock försvunnen. Han tar kontakt med en polis, (spelad av Donald Pleasence), som tror att han är helt ute och seglar. När modeller blir mördade en efter en förstår han att det kanske ligger något i det Bob försöker förklara.

Det är en ganska blodfattig giallo. I övrigt har den det mesta som kännetecknar den döende genren. Nakna kroppar, skruvade karaktärer, ologiska vändningar och svarta handskar.

Filmen i sig kändes mer som en hybrid mellan Hitchcock och De Palma än en renodlad italiensk giallo, kanske var det för att Pino Donaggio stod för musiken. Han skrev ju också musiken till De Palma’s fantastiska Dressed to Kill.

Jag blev positivt överraskad. Att den dessutom kostade 25 kronor på discshop (under namnet Modellmorden), gjorde inte saken sämre.

 

 

Det har ryktats en hel del om denna film den senaste tiden. Från en början trodde jag att det var just rykten, inget mer. Vem gör en film om en galen kirurg som sätter ihop människor till en tusenfoting? Vem vill se det? Jo, jag!

Storyn är likadan som de flesta inom skräck/tortyr genren. Två unga backpackers är på väg till en fest någonstans i Tyskland. Bilen stannar mitt ute i ingenstans. De hittar ett hus ute i skogen, blir insläppta. Väl inne märker de att allt inte står rätt till, fast då är det redan för sent. De vaknar upp, fastbundna i sjukhussängar. Mannen som släppt in dem är en känd kirurg som lyckats separera siamesiska tvillingar. Nu har han påbörjat sitt egna projekt, den mänskliga tusenfotingen.

Vad som följer är 70 minuters dialog av taskiga skådisar och rymningsförsök. That’s it.

Mina förhoppningar var väl inte jättehöga från början men jag hade ändå förväntat mig mer. Det kunde ha varit bra, det kunde ha varit otäckt. Uppföljaren, The Human Centipede II (Full Sequence) är beräknad till 2011. Får verkligen hoppas att det är ”Full Sequence” och att regissören väljer skådisarna med mer omsorg.

Dieter Laser som spelar doktor Heiter är dock klippt och skuren för rollen, dessutom är han förbannat lik Udo Kier.

 

Garcia plays Kyuss på Loppen i Christiania. Ett perfekt ställe för bandet som gav stoner rock ett namn.
Visst det är bara John Garcia kvar från originaluppsättningen men det var ändå nostalgi på hög nivå.
Senast och enda gången jag såg en konsert på Loppen var Unida 1998, ett av Garcia's andra band. Då var han sur. Nu var han glad och tog emot låtönskningar. -Yeah, I wanna play Demon Cleaner too!
Att de sedan avslutade med Slo Burn's Pilot the Dune gjorde inte det hela sämre...

Knarkande sjuksköterskor, kåta vampyrer, terapiberoende maffiabossar, misslyckade chefer, snälla seriemördare, öar som förflyttar sig. De senaste 10 åren har tv-serierna fullkomligt exploderat, från att vara en handfull till att svämma över. Filmen har nästan helt ersatts av serier, folk pratar inte om film längre, de pratar om tv.

I en tid då nyskapande inom film ersatts av nyinspelningar är det inte konstigt att folk söker sig till tv. Man har blivit beroende av djupare karaktärsbeskrivningar och långdragna storys och intriger, man vill inte veta allt inom loppet av två timmar.

HBO är den ledande med fantastiska serier som The Sopranos, Six Feet Under, Entourage, The Wire, True Blood, Flight of the Conchords, bara för att nämna några få. Showtime ligger inte långt efter med Weeds, Californication, Dexter och Nurse Jackie. Alla dessa serier handlar om mer eller mindre funktionella karaktärer, karaktärer vi vant oss vid, karaktärer vi vill lära känna mer och mer för varje säsong. FOX och ABC står för de mer spänningsfyllda serierna såsom 24 och Lost. Båda lades ner under samma månad och det blir nog svårt att försöka toppa med någonting nytt.

Nu är det sommar och säsongsuppehåll hos de flesta, Vad händer när sommaren tar slut? Orkar serierna fortsätta hålla en hög standard eller är det dags för filmen att återigen ta över marknaden?

Ja, hela vägen till Stockholm. Med vänner, ett fantastiskt sommar väder, god mat och dryck blev det till en av de där dagarna då allt var i perfekt harmoni.