Dead Moon Night

Idag är det en sorgens dag för många musikälskare runt om i världen. Ett av de viktigaste banden, om inte det viktigaste de senaste 20 åren har gått i graven.

Igår den 2 februari 2011 gick bandet ut på sin hemsida och meddelade att deras snart 14 års existens nu är över.

1997 började de påstådda syskonen Jack och Meg White (nu vet de flesta att de var gifta mellan åren 1996-2000) att spela rock n roll med rötterna i deltabluesen.

1999 släppte de sin debutplatta The White Stripes och satte åter Detroit på kartan som den ultimata rockstaden.

Vad som följde var ytterligare fem plattor och det är omöjligt att inte märka inspirationen på många band som följde. Duos med inslag av skitig blues blev det hetaste inom musikvärlden med band som The Black Keys och The Kills.

Vad som började som ett underground band blev ett band som i stort sett alla tyckte om, oavsett vilken musik de egentligen föredrog.

Bob Dylan spelade Ball and Biscuit live med Jack White som gästartist, Seven Nation Army sjöngs hejvilt på idrottsarenor, Holly Golightly gästsjöng på deras LP Elephant. Listan kan göras precis så lång man vill.

Jack White fortsätter spela och producera musik dock. Det är till stor tröst.

Han är en av de mest sympatiska människorna i musikindustrin. Istället för att slänga sina pengar på lyxvillor och vrålåk släpper han vinylskivor på sitt bolag Third Man Records och hjälper nästan glömda musikgiganter som Loretta Lynn och Wanda Jackson tillbaka in i rampljuset. Det är respekt!

Med band som The Raconteurs och The Dead Weather i ryggen ska det bli intressant att se vad Jack hittar på härnäst.

Första och enda gången jag sett Nick Cave var 2008 i Köpenhamn. Jag rankar den till en av de bästa konserter jag varit på.

Igår spelade hans nya band Grinderman, på Falkoner Teatern i samma stad.

Självklart var det inte lika bra men Cave har en utstrålning som få 53–åringar på scen. Efter platta nummer 2 så har hans band även lite mer kött på benen för konsert. Låtar som No Pussy Blues, Honey Bee (Let’s Fly to Mars), Bellringer Blues, Palaces of Montezuma och Mickey Mouse and the Goodbye Man är redan klassiker. Nick Cave är en av vår tids största låtskrivare och textförfattare, så är det bara. Kommer Cave till stan igen kommer jag att vara där!

Jag och Nick Cave

Setlist:

·  Mickey Mouse and the Goodbye Man

·  Worm Tamer

·  Get It On

·  Heathen Child

·  Evil

·  When My Baby Comes

·  What I Know

·  Honey Bee (Let's Fly To Mars)

·  Kitchenette

·  No Pussy Blues

·  Bellringer Blues

Encore:

·  Palaces Of Montezuma

·  When My Love Comes Down

·  Man in the Moon

·  Love Bomb

·  Grinderman

En ödmjuk och välklädd 76 årig gentleman som ger en konsert på över 3 timmar är inget som tillhör det vanliga. Leonard Cohen är allt annat än vanlig.

Han ger sitt mycket stabila 9-mannaband utrymme att visa upp sina talanger medan han lyfter hatten till deras ära. Jag har aldrig varit med om något liknande och kan inte annat än att älska det jag ser och hör. Känslorna måste vara besvarade eftersom han ger oss 29 låtar från den imponerande katalogen av inspelningar.

Det är första gången jag ser honom live och vid sidan av Bob Dylan är Cohen den största ännu levande poeten och låtskrivaren. Det är poesi med musik som uppbackning. Hans röst är djupare än någonsin och visst, Suzanne och So Long Marianne är inte lika stabilt sjungna idag som de var för 40 år sedan. Å andra sidan är det de enda två låtar där hans röst inte riktigt håller.

Han håller oss trollbundna med Chelsea Hotel #2, Famous Blue Raincoat, Who By Fire, The Partisan och The Gypsy’s Wife, bara för att nämna ett fåtal.

Det spelades låtar från de flesta av skivorna med undantag för den överproducerade Death of A Ladies’ Man och hans senaste släpp Dear Heather. De enda låtar jag egentligen saknade var Avalanche, Waiting For the Miracle och You Know Who I Am. Det är inte många att sakna med tanke på hur väl han valt bland låtarna från hans 11 plattor.

De tre nya låtarna han spelade, främst The Darkness, ställer förväntningarna inför den kommande plattan högt och visar att han fortfarande har mycket mer att ge.

Att han avslutar med Closing Time och I Tried To Leave You är genialiskt.

Tack Leonard Cohen för en fantastisk kväll!

Setlist

“I tried to leave you, I don't deny
I closed the book on us, at least a hundred times.
I'd wake up every morning by your side.
The years go by, you lose your pride.
The baby's crying, so you do not go outside,
and all your work it's right before your eyes.
Goodnight, my darling, I hope you're satisfied,
the bed is kind of narrow, but my arms are open wide.
And here's a man still working for your smile”

Under loppet av ca en vecka har jag lyckats bocka av två stora artister jag tidigare ej sett. Förra torsdagen var det AC/DC i Sthlm, igår KISS på Malmö Stadion. Konserten var verkligen "From the Beginning to the Boom". 70-tals hits som Cold Gin, Black Diamond, Love Gun, Detroit Rock City och Rock and Roll All Nite fortsatte med 80-tals hits som Crazy Crazy Nights, I Love It Loud och Lick It Up. Allt var mycket bra. Att sedan låtarna från senaste plattan med undantag för Modern Day Delilah inte är så kul spelar ingen roll. Kiss fick publiken att vilja Rock and Roll All Nite and Party Every Day!

Garcia plays Kyuss på Loppen i Christiania. Ett perfekt ställe för bandet som gav stoner rock ett namn.
Visst det är bara John Garcia kvar från originaluppsättningen men det var ändå nostalgi på hög nivå.
Senast och enda gången jag såg en konsert på Loppen var Unida 1998, ett av Garcia's andra band. Då var han sur. Nu var han glad och tog emot låtönskningar. -Yeah, I wanna play Demon Cleaner too!
Att de sedan avslutade med Slo Burn's Pilot the Dune gjorde inte det hela sämre...

Första gången jag såg Flight of the Conchords var på en rast under arbetstid. Bret visade upp sin kameramobil och jag tyckte att det hela verkade ganska dåligt och banalt i sin helhet. Det tog några månader tills jag såg dem igen, eller rättare sagt hörde dem med låten Robots. Jag blev förälskad, nästintill besatt. Allt kändes så rätt. Deras perfekta balans mellan humor och förbannat bra låtar gjorde dem till en ny favorit.

Jag köpte första säsongen av deras serie och debut skivan och älskade det. Deras låtar och finurliga texter etsade sig fast i huvudet på mig. 2009 började den andra säsongen att visas. Jag tyckte det var ganska dåligt, en besvikelse. Där tog det stopp, för ett tag i alla fall.

Ungefär ett år senare började jag komma in i deras musik igen. Jag försökte förklara för en Em att Flight of the Conchords förmodligen var det bästa som hänt televisionen sedan The Office. Hon hade ett snarlikt förhållande till dem. Ett första intryck som inte imponerade. Efter många om och men började vi se om den första säsongen, hon liksom jag blev förälskad. Bret och Jemaine blev våra vänner.

Jag beställde andra säsongen. Efter att se den en gång till tycker jag nästan den är bättre än den första. Visst, låtarna är inte lika starka men karaktärerna växte.

Vi spolar fram några månader…

Jag har fått tag i biljetter till deras spelning i Köpenhamn. en Em följer tyvärr inte med utan två av mina bästa vänner gör det istället.

Jag hade förväntat mig en timmes ren konsert. Istället bjöd de på över två timmars underhållning.

Ljusen tänds och låten som fick mig att fastna för dem inleder konserten. Vad som följer är humor och musik på hög nivå. Hurt Feelings, Boom, Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros, Carol Brown, Business Time, Albi the Rasicst Dragon, We’re Both In Love With A Sexy Lady, Bowie och nästan hela deras repetoar spelades. De enda låtarna jag egentligen saknade var, You Don’t Have To Be A Prostitute och Rambling Through The Avenues Of Time. Annars var allt bättre än jag någonsin kunde föreställt mig.

Sympatiska är bara förnamnet. Bara för att serien lades ner behöver inte det betyda att Flight of the Conchords behöver göra det. De behöver finnas helt enkelt.

Holly Golightly & The Brokeoffs - Medicine County
 
Holly har cirkulerat runt i min ständigt växande skivsamling under många namn. Billy Childish grupp Thee Headcoatees var nog där jag hörde henne först, efter det som gästsångerska på The White Stripes album, Elephant och tillsammans med The Greenhornes på det utmärkta soundtracket till Broken Flowers.
När hon spelat in under eget namn har det aldrig varit något som jag fastnat för direkt, inte förens jag såg henne live i Austin, TX med hennes då nystartade band Holly Golightly & The Brokeoffs. Det var hur bra som helst! Country, Blues, Garage och Folk i en härlig blandning. You Can't Buy A Gun When You're Crying från 2007 och Dirt Don't Hurt från 2008 har båda varit utmärkta album, om Medicine County är hälften så bra blir det en vinnare!
 
Delaney Davidson - Self Decapitation
 
Delaney spelade förband när jag såg Holly Golightly & The Brokeoffs i Austin. Det var där jag hörde honom för första gången i egen regi. Han har tidigare spelat i bla The Dead Brothers men det är som soloartist han faller mig mest i smaken.
Hans livespelning fick mig på fall direkt. Det var rent ut sagt så in i helvetes bra! Jag passade på att köpa hans skiva, Ghost Songs från 2008. Det var en perfekt kombination av Tom Waits, Bob Dylan och Nick Cave med ett ljudlandskap som kändes i hela kroppen. Skivan tillhör en av mina favoriter från det året. Self Decapitation kan helt enkelt inte vara dålig.
 
The Cave Singers - Welcome Joy
 
Uppföljaren till köttätande virus skräckfilmen Cabin Fever kan vara en av de största besvikelserna detta år, soundtracket däremot var smått fantastiskt!
Där hörde jag The Cave Singer's låt Dancing On Our Graves och det tog inte lång tid förens jag hade debut plattan Invitation Songs i min ägo.
The Cave Singer's är som en laid back version av The Cramps och The Sonics med folk inslag. Bra som fan med andra ord och nu är det dax för uppföljaren Welcome Joy, hoppas den lever upp till titeln!
 
The Dead Weather - Sea Of Cowards
 

The Dead Weather är ett av 2000-talets många "super-grupper". Jack White från The White Stripes bakom trummorna och Alison Mosshart från The Kills bakom mikrofonen. Mina 2 favorit duo band.
Deras 2009 debut album Horehound levde väl inte helt upp till mina förväntningar men det var i alla fall en intressant platta.
Knappt ett år har gått och det är redan dags för skiva nummer två. Jack White kan vara en av musikindustrins mest produktiva människor. Hoppas bara på ett lite mindre hastat verk denna gång.

Ja visst är det så, iallafall i Robert Broberg´s fall. I sommar fyller han 70 år varav 53 av dom har varit på scenen och det är imponerande!
Jag har tyckt om Robban ända sedan jag var liten då min far spelade skivorna "Upp Igen" och "Raket" om och om igen i bilen. Låtar som ”Likbil”, ”1983 års Ängel”, ”Bredaschlade Tanter”, ”Det Är Inget Särskilt Med Mej – Usch”! och ”Du Är Min” var det enda jag nynnade på dagarna i ända. Jag har lyssnat på mycket musik genom åren men Robban är en av de få artister som jag fortsatt att lyssna på även i vuxen ålder.
Första gången jag såg honom var i Karlskrona 2001 på hans "Nära" turné och det var bättre än jag kunde tänka mig. Hans förmåga att fånga ögonblicket och även manipulera det blev jag mycket imponerad utav. Det dröjde två år tills jag såg honom igen, då i Lund på hans "Gilla Läget" turné. Det var t.o.m. ännu bättre med starkare låtar och en närvaro som jag aldrig sett en då 63-åring ha tidigare. 2007 i Malmö såg jag honom framföra hans "Höjdare" som han gjort 17 år tidigare i ett fullsatt Globen i Stockholm. Jag kom då på mig själv tänka att detta nog blir den sista gången jag kommer få se honom live och det kändes lite som ett avsked, men icke! I fredags ställde han sig på samma scen som jag såg honom 3 år tidigare med ett något liknande koncept som tidigare med gamla såsom nya klassiker varvat med några sällan spelade låtar. I röd skjorta, blåa uppkavlade byxor, röda bowling-skor och spretigt hår kom han in med ett lock på huvudet och spelade "Lockrop". Sedan följde en livshistoria uppbackat av ett mycket kompetent 5-mannaband. Det började med berättelser om tafatta försök till att träffa tjejer med låtar som "Elisabeth", "Ta På Dej Den Röda Jumpern Baby" och "Gummimadrassen". Sedan tog konserten en mörkare riktning med berättelser om livets ständiga motgångar med låtar som "Jag Ska Inte Ligga Lik", "Ingenting Är Evigt", "Barhopping eller Tårar På Min Kudde", "Jag Älskar Dig Ditt Helvete" (där Robert bytte ut den blåa gitarren till elgitarr) och "Mörkret". Med låten "Upp Igen" tog konserten en snabb vändning där det handlade om att orka resa sig upp igen och inse att det alltid finns något mer. "Jag Tror På Kärleken", När Verkligheten Blir Sagolik", "Vatten", "Båtlåt" och "Maria-Therese" avslutade konserten och det fick mig att inse att få svenska artister idag kan möta sin publik med sådan värme och humor som Robert Broberg kan. Robert Broberg är Sveriges absolut viktigaste ordkonstnär, och har alltid varit även om han denna gång inte levererade några nya "Höjdare".

De senaste 4-5 månaderna har jag kommit in i en musikgenre som jag alltid haft lite svårt för; Countryn. Jag har alltid gillat Hank Williams, Jimmie Rodgers, Patsy Cline och de flesta av de tidigare från 1930-50 talet. Den senare perioden däremot har jag nästintill jämnställt med den svenska dansbandgenren, men så fel jag kunde ha. Det enda som snurrar i ipoden, cd-spelaren och vinylen är nu Country i alla dess former. I och för sig så kommer jag nog aldrig att uppskatta 1990-2000-talet (med få undantag då) som rent ut sagt suger hårdare än de flesta andra musikgenrer. Jag kommer ihåg när jag satt i en bil på väg till Arizona, USA där det var reklam om alla dessa oändliga radiokanaler där de spelade country. Till slut orkade jag inte mer och satte på den obligatoriska bland-cdn istället. Jag vet inte om det är så överallt i USA men att de kan hoppa över att spela all den fantastiska musik som skapats där de senaste 80 åren och istället spela all den helt värdelösa så kallade countryn ala 2000 är för mig helt obegripligt.
Tänkte därför ge en liten spellista till alla er som inte förstått storheten med bra country än:
I valfri ordning:

* Gene Clark - Gypsy Rider
* Don Gibson - Far, Far Away
* Merle Haggard - I'll Always Know
* The International Submarine Band - Blue Eyes 
* Carl Smith - There's Nothing As Sweet As My Baby
* Gram Parsons - She
* Hank Thompson - A Six-Pack To Go
* Dock Boggs - New Prisoner's Song
* George Jones - If Drinkin' Don't Kill Me (Her Memory Will)
* Lucinda Williams - Right In Time
* Hank III - Country Heroes
* Pure Prairie League - Angel # 9
* Conway Twitty - I See The Want In Your Eyes
* Loretta Lynn - Don't Come Home A-Drinkin' (With Lovin' On Your Mind)
* The Flying Burrito Bros - Dark End Of The Street
* Jimmie Rodgers - Blue Yodel (T For Texas)
* Townes Van Zandt - Waitin' Around To Die
* Dolly Parton - We Used To
* The Byrds - You Don't Miss Your Water
* Garth Brooks - The Thunder Rolls
* Hank Williams - Alone And Forsaken
* Patsy Cline - Three Cigarettes In An Ashtray
* The Louvin Brothers - There's A Higher Power
* Dillard & Clark - Through The Morning, Through The Night
* Lefty Frizzell - Saginaw, Michigan
* Bob Dylan - Wallflower

Tog bara en låt per artist och har säkert glömt viktiga artister och låtar, men det är en start iallafall....