Dead Moon Night

”I know it sounds crazier than hell but I got this theory. Now maybe, just maybe we are dealing with a mutant form of slugs. The kind that eats meat...”

 

Slugs är en kul ”naturen blir förbannad” film av mannen som också regisserade den underhållande pusselfilmen Pieces.

Till skillnad från många andra filmer med arga djur så känns inte Slugs särskilt skrämmande. Man måste vara bra dum i huvudet om man lyckas avlida på grund av sniglar.

 

Utan någon anledning eller riktig förklaring dör invånarna i en stad någonstans i USA som flugor. De som ligger bakom de fruktansvärda dåden visar sig vara slemmiga och arga mördarsniglar med sylvassa tänder. För att vara en av jordens långsammaste varelser så är de förvånansvärt kvickt på plats när pantade amerikanare är i närheten.

 

Slugs innehåller inga personporträtt eller story. Den innehåller dock väldigt många sniglar. Det är töntigt rakt igenom men de brutala och påhittiga snigelattackerna som ”sexakten som slutar i katastrof” och ”salladen som orsakar mer än en kass mage” får mig att spola tillbaka och se dom om och om igen, med ett stort leende på läpparna.

 

 

I Miami härjar en hänsynslös våldtäktsman och seriemördare. Kvinnor får obscena samtal som slutar med att de aldrig svarar i telefonen igen.

Jane är en reporter som bor tillsammans med sin syster Tracy (första riktiga filmroll för Jennifer Jason Leigh) som varken kan höra, tala eller se efter ett brutalt övergrepp som liten.

En kväll ser Jane en mystisk man i garaget byta sin skitiga skjorta. Då blir hon övertygad om att det är samma man som sprider skräck i staden.

 

Eyes of a Stranger är en ganska brutal historia i sann Hitchcock anda. Regissören Ken Wiederhorn regisserar här sin andra skräckfilm (hans första, Shockwaves, sitter skådisarna och tittar på i filmen). Han gör ett bra jobb med den annars tunna historien tack vare snyggt utförda scener och fina effekter signerade Tom Savini.

Det är inte en toppenfilm, men det är mycket bättre än det mesta som görs inom genren idag. Jag kan heller inte sticka under stolen med att jag tittar på allt jag kan komma över av regissörer som plagierar Hitchcock. Gillar ni detta, se då Brian de Palma’s fantastiska Body Double. Det är en Hitchcock klon som heter duga!

 

Hittar ingen trailer men HÄR kan ni köpa den tillsammans med bla John Carpenter's bortglömda tagning på Hitchcock, Someone's Watching Me.

Historien om ”Black Emanuelle” var en nästintill oändlig filmserie, skapad av italienarna så fort det franska originalet Emmanuelle blev en succé i mitten av 1970-talet.

Laura Gemser spelar journalisten som med hjälp av sin kropp, får de svar hon behöver till sin tidning The Evening Post.

 

Emanuelle and the Last Cannibals är nog den mest kända och lättillängliga filmen i serien.

Här jobbar Emanuelle under radarn på ett mentalsjukhus. När en patient en dag sliter av bröstet på en kvinnlig vårdare och äter upp det börjar Emanuelle ana ugglor i mossen.

Med hjälp av sin sexuella charm och petting lyckas hon få de svar hon söker. Hon finner dessutom en symbol över vårdtagarens könshår som kommer från en utdöd kannibalstam.

Detta är allt som krävs för att chefen på tidningen skickar iväg Emanuelle tillsammans med en antropolog till Amazonas djungler. En vild expedition fylld av sex, kannibalism och en rökande apa.

 

Förvänta er ingen Cannibal Holocaust eller Cannibal Ferox. Sleazekungen Joe D'Amato regisserar här ett fånigt djungeläventyr med stel dialog, ologiskt agerande, omotiverade sexscener och förstås en hel del kannibaler.

 

Trailern finner ni HÄR

Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.

 

Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.

Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.

 

 

Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.

 

I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.

 

 

Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.

 

 

Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.

Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.

 

 

1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.

Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.

Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.

 

 

Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!