Dead Moon Night

Temakvällar av alla dess sorter är alltid trevligt. När det innebär obskyra genrer inom skräckfilmen är det desto bättre.

Jag och en polare valde denna måndag undervattensskräck. Istället för att välja de klassiska kvalitetsfilmerna som den första Jaws valde vi de lite mer utskällda och de som hamnat i skymundan.

 

Jaws – The Revenge (1987)

 

” This time... It's personal”

Detta är den fjärde delen i Jaws sagan och den mest utskällda. Att den hamnat på IMDB’s bottenlista tycker jag i och för sig är lite att ta i. Den är vad den är och de som inte tycker om Jaws filmerna förstod nog det redan vid den tredje delen.

Handlingen är skrattretande. Hajen är i denna film på jakt efter den resterande delen av Brody familjen. Efter att hajen ätit upp änkan Ellens ena son, beger sig resten av familjen till Jamaica. Gissa vem som hakar på?

Effekterna är väl sisådär men mycket bättre än vad jag kom ihåg. Scenen med bananbåten är fantastisk och bara den i sig ger Jaws 4 ett rejält lyft.

 

 

 

 

L'isola Degli Uomini Pesce (1979)

 

Även känd under titlarna, Island of the Fishmen och Screamers är regissören Serio Martino’s (mest känd för sina fantastiska giallos och kannibal filmen Mountain of the Cannibal God) tagning på The Island of Dr. Moreau.

Några förlista fångar hamnar på en ö befolkad av fiskmänniskor, en galen vetenskapsman, hans dotter och en farbror med storhetsvansinne. Släng in sökandet efter Atlantis, voodoo och fällor i djungeln så har du Island of the Fishmen i ett nötskal. Italiensk b-film när den är som bäst. Varmt rekommenderad!

 

 

Humanoids from the Deep (1980)

 

Detta kan vara min nya favorit bland den oändliga drösen av monsterfilmer.

Handlingen är helt uppåt väggarna och det är fullt ös från början till slut.

I och med ett försök till att genmanipulera lax går någonting fruktansvärt fel. En konstig hybrid av groda och människa (borde det inte vara lax och människa?) börjar ta form i vattnet. Där stannar de dock inte. De kliver upp ur vattnet och börjar döda vuxna som barn och fortplantar sig med kvinnorna.

Det är inte en lugn stund och kungen av b-film, Roger Corman, har här producerat kronan på alla sina tidigare verk.

Fram med ölen, poppa popcornen och sitt ner och njut till Humanoids from the Deep….

 

 

Tentacles (1977)

 

”Tre oscarsbelönade stjärnor vs. åtta tentakler” står det på omslaget. De kan ju tacka gudarna för att detta inte var innan deras oscars statyetter.

På pappret ser allt perfekt ut. En förbannad bläckfisk och bra skådisar, men detta är genomruttet. 100 minuter känns som en evighet, man önskar att plastbiten till bläckfisk ska äta upp allihop fortare än kvickt och att filmen ska ta slut.

 

Leviathan (1989)

 

Leviathan är den perfekta hyllningen till The Thing och Alien.

En besättning under vatten, letandes efter silver, blir smittade av en okänd livsform och dödade en efter en. Det är spännande och har en mycket solid skådespelarensemble. Effekterna är typiskt 80-tal och det är synd att Hollywood inte gör något mer i denna andan istället för alla dessa remakes.

 

 

 

En ödmjuk och välklädd 76 årig gentleman som ger en konsert på över 3 timmar är inget som tillhör det vanliga. Leonard Cohen är allt annat än vanlig.

 

Han ger sitt mycket stabila 9-mannaband utrymme att visa upp sina talanger medan han lyfter hatten till deras ära. Jag har aldrig varit med om något liknande och kan inte annat än att älska det jag ser och hör. Känslorna måste vara besvarade eftersom han ger oss 29 låtar från den imponerande katalogen av inspelningar.

 

Det är första gången jag ser honom live och vid sidan av Bob Dylan är Cohen den största ännu levande poeten och låtskrivaren. Det är poesi med musik som uppbackning. Hans röst är djupare än någonsin och visst, Suzanne och So Long Marianne är inte lika stabilt sjungna idag som de var för 40 år sedan. Å andra sidan är det de enda två låtar där hans röst inte riktigt håller.

Han håller oss trollbundna med Chelsea Hotel #2, Famous Blue Raincoat, Who By Fire, The Partisan och The Gypsy’s Wife, bara för att nämna ett fåtal.

 

Det spelades låtar från de flesta av skivorna med undantag för den överproducerade Death of A Ladies’ Man och hans senaste släpp Dear Heather. De enda låtar jag egentligen saknade var Avalanche, Waiting For the Miracle och You Know Who I Am. Det är inte många att sakna med tanke på hur väl han valt bland låtarna från hans 11 plattor.

 

De tre nya låtarna han spelade, främst The Darkness, ställer förväntningarna inför den kommande plattan högt och visar att han fortfarande har mycket mer att ge.

 

Att han avslutar med Closing Time och I Tried To Leave You är genialiskt.

Tack Leonard Cohen för en fantastisk kväll!

 

Setlist

 

 

“I tried to leave you, I don't deny
I closed the book on us, at least a hundred times.
I'd wake up every morning by your side.
The years go by, you lose your pride.
The baby's crying, so you do not go outside,
and all your work it's right before your eyes.
Goodnight, my darling, I hope you're satisfied,
the bed is kind of narrow, but my arms are open wide.
And here's a man still working for your smile”