Dead Moon Night

Första gången jag såg Flight of the Conchords var på en rast under arbetstid. Bret visade upp sin kameramobil och jag tyckte att det hela verkade ganska dåligt och banalt i sin helhet. Det tog några månader tills jag såg dem igen, eller rättare sagt hörde dem med låten Robots. Jag blev förälskad, nästintill besatt. Allt kändes så rätt. Deras perfekta balans mellan humor och förbannat bra låtar gjorde dem till en ny favorit.

Jag köpte första säsongen av deras serie och debut skivan och älskade det. Deras låtar och finurliga texter etsade sig fast i huvudet på mig. 2009 började den andra säsongen att visas. Jag tyckte det var ganska dåligt, en besvikelse. Där tog det stopp, för ett tag i alla fall.

Ungefär ett år senare började jag komma in i deras musik igen. Jag försökte förklara för en Em att Flight of the Conchords förmodligen var det bästa som hänt televisionen sedan The Office. Hon hade ett snarlikt förhållande till dem. Ett första intryck som inte imponerade. Efter många om och men började vi se om den första säsongen, hon liksom jag blev förälskad. Bret och Jemaine blev våra vänner.

Jag beställde andra säsongen. Efter att se den en gång till tycker jag nästan den är bättre än den första. Visst, låtarna är inte lika starka men karaktärerna växte.

Vi spolar fram några månader…

Jag har fått tag i biljetter till deras spelning i Köpenhamn. en Em följer tyvärr inte med utan två av mina bästa vänner gör det istället.

Jag hade förväntat mig en timmes ren konsert. Istället bjöd de på över två timmars underhållning.

Ljusen tänds och låten som fick mig att fastna för dem inleder konserten. Vad som följer är humor och musik på hög nivå. Hurt Feelings, Boom, Hiphopopotamus vs. Rhymenoceros, Carol Brown, Business Time, Albi the Rasicst Dragon, We’re Both In Love With A Sexy Lady, Bowie och nästan hela deras repetoar spelades. De enda låtarna jag egentligen saknade var, You Don’t Have To Be A Prostitute och Rambling Through The Avenues Of Time. Annars var allt bättre än jag någonsin kunde föreställt mig.

Sympatiska är bara förnamnet. Bara för att serien lades ner behöver inte det betyda att Flight of the Conchords behöver göra det. De behöver finnas helt enkelt.

Holly Golightly & The Brokeoffs - Medicine County
 
Holly har cirkulerat runt i min ständigt växande skivsamling under många namn. Billy Childish grupp Thee Headcoatees var nog där jag hörde henne först, efter det som gästsångerska på The White Stripes album, Elephant och tillsammans med The Greenhornes på det utmärkta soundtracket till Broken Flowers.
När hon spelat in under eget namn har det aldrig varit något som jag fastnat för direkt, inte förens jag såg henne live i Austin, TX med hennes då nystartade band Holly Golightly & The Brokeoffs. Det var hur bra som helst! Country, Blues, Garage och Folk i en härlig blandning. You Can't Buy A Gun When You're Crying från 2007 och Dirt Don't Hurt från 2008 har båda varit utmärkta album, om Medicine County är hälften så bra blir det en vinnare!
 
Delaney Davidson - Self Decapitation
 
Delaney spelade förband när jag såg Holly Golightly & The Brokeoffs i Austin. Det var där jag hörde honom för första gången i egen regi. Han har tidigare spelat i bla The Dead Brothers men det är som soloartist han faller mig mest i smaken.
Hans livespelning fick mig på fall direkt. Det var rent ut sagt så in i helvetes bra! Jag passade på att köpa hans skiva, Ghost Songs från 2008. Det var en perfekt kombination av Tom Waits, Bob Dylan och Nick Cave med ett ljudlandskap som kändes i hela kroppen. Skivan tillhör en av mina favoriter från det året. Self Decapitation kan helt enkelt inte vara dålig.
 
The Cave Singers - Welcome Joy
 
Uppföljaren till köttätande virus skräckfilmen Cabin Fever kan vara en av de största besvikelserna detta år, soundtracket däremot var smått fantastiskt!
Där hörde jag The Cave Singer's låt Dancing On Our Graves och det tog inte lång tid förens jag hade debut plattan Invitation Songs i min ägo.
The Cave Singer's är som en laid back version av The Cramps och The Sonics med folk inslag. Bra som fan med andra ord och nu är det dax för uppföljaren Welcome Joy, hoppas den lever upp till titeln!
 
The Dead Weather - Sea Of Cowards
 

The Dead Weather är ett av 2000-talets många "super-grupper". Jack White från The White Stripes bakom trummorna och Alison Mosshart från The Kills bakom mikrofonen. Mina 2 favorit duo band.
Deras 2009 debut album Horehound levde väl inte helt upp till mina förväntningar men det var i alla fall en intressant platta.
Knappt ett år har gått och det är redan dags för skiva nummer två. Jack White kan vara en av musikindustrins mest produktiva människor. Hoppas bara på ett lite mindre hastat verk denna gång.