Deadwood (2004-2006)
Deadwood är bland det bästa som HBO någonsin producerat. Att den blev nedlagd efter bara 3 säsonger är under all kritik.
Även om var och varannan mening innehåller ordet ”cocksucker” är dialogen otroligt välskriven, historien detaljerad och personporträtten mästerliga. Stadens dammiga och skitiga utseende ger serien en sådan trovärdighet att det känns som dammet dras ner i tv-tittarens lungor.
Deadwood utspelar sig i den nybyggda staden Deadwood, South Dakota under slutet av 1800-talet. Männen dricker whisky och spelar poker och den större delen av kvinnorna är prostituerade. Korruption och girighet fyller vardagen, ingen går att lita på.
Det är just detta som gör serien så bra, när man minst anar det är personen du trodde var en hyvens kille dess direkta motsats.
Karaktärer som ynkryggen E.B. Farnum, horan Trixie, sheriffen Seth Bullock, doktorn Doc Cochran, kinesen Mr. Wu och framförallt Al Swearengen gör Deadwood till en av sin sort. Den enda karaktär jag egentligen har någonting emot är fyllot Calamity Jane, som enbart är irriterande.
Seriens långsamma tempo gynnar enbart handlingen då du lär känna karaktärernas dåliga och goda sidor och den gör sig nog bäst genom att ses om flera gånger, då det ibland är lätt att missa viktiga händelser i handlingen.
Även om slutet på Deadwood lämnas öppet, hoppas jag att HBO gör slag i sak och släpper de två avslutande långfilmerna det ryktats om i snart 4 år.
Dans ton Sommeil (2010)
Ibland händer det. Man snubblar över en film som överraskar och är allt det där som de flesta av dagens filmer inte är.
Denna gång var det den franska filmen, Dans ton Sommeil, även känd under den engelska titeln In Their Sleep.
Man sitter som på nålar filmen igenom och kan vara glad om det finns några naglar kvar på fingrarna när eftertexterna börjar rulla.
Fransk film har bidragit med de bästa thrillers och skräckfilmerna de senaste åren. Haute Tension, À l'intérieur, Ils, Frontière(s), Ne le dis à Personne och Martyrs är alla mindre mästerverk. Nu har de fått en ny familjemedlem med Dans ton Sommeil.
Jag vill inte avslöja för mycket av filmens handling.
På väg hem från jobbet kör en kvinna på en ung man. Han är vettskrämd och hävdar att någon är efter honom. Kvinnan tar med honom hem för att lägga om hans sår. De är snart inte ensamma och ingenting är som det verkar vara.
Jag kan inte nog rekommendera Dans ton Sommeil. Den kvalar lätt in på min topp 10 av filmer 2010!
Vive La France!
The Burning (1981)
Tillsammans med Friday the 13th är nog The Burning min favoritfilm från 80-talet när det kommer till slashergenren.
Tom Savini’s make up och special effekter är superba och när det kommer till massakern på flotten kan det mycket väl vara en av de snyggaste mordsekvenser någonsin.
Några ungdomar på ett sommarläger spelar den elake vaktmästaren Cropsy ett spratt. Det går snett och Cropsy blir mycket svårt brännskadad.
5 år senare skrivs han ut, vanställd, förbannad och redo för att ge igen för gammal ost. Han börjar med att brutalt mörda en prostituerad. Sedan beger han sig till sitt hemkvarter, Camp Stonewater (tidigare kallat Camp Blackfoot) för att med hjälp av sitt favoritvapen, en häcksax, mörda lägerdeltagarna en efter en.
Det är en fröjd att se The Burning med sådant bra ljud och bild. Under hela min uppväxt fick jag se denna typ av film på dåliga vhs-kopior. Nu, tack vare dvd och bluray känns det som att se filmerna på nytt, för första gången.
Mest känd är nog The Burning för att vara filmdebut för både Holly Hunter och Jason Alexander. Den förstnämnda gör inte mycket ifrån sig men Jason Alexander däremot är skådisen som höjer denna höjdarrulle ett snäpp högre.
Night Train Murders (1975)
Night Train Murders är en italiensk ripp off på Wes Cravens Last House on the Left, som i sin tur är en ripp off på Ingmar Bergmans Jungfrukällan. Det spelar ingen roll, så länge det är ett bra koncept kan det vara värt att göra om och om igen.
Två ligister lever rövare någonstans i München. De rånar en jultomte och sliter sönder en gammal tants pälsjacka innan de hoppar på ett nattåg till Verona. Där träffar de på en överkåt, sadistisk kvinnlig resenär. Den ena av ligisterna spenderar tiden med att ha sex med henne medan den andra mest skjuter heroin.
Samtidigt sitter två unga flickor på samma tåg på väg till Verona för att fira jul med familjen. Allt är frid och fröjd tills deras vägar möts, på ett tåg där den enda vägen ut är genom fönstret.
Jag har inte sett Night Train Murders på säkert 10 år, men det är en av de där filmerna som fastnade hos mig. När sluttexterna började rulla satt jag kvar i soffan med en klump i halsen. Situationerna de unga flickorna sätts i är verkligen helvetet på jorden. Allt som kan gå fel, går fel.
Nu 10 år senare har filmen inte riktigt samma effekt på mig. Kanske beror det på att vissa av scenerna fortfarande var relativt färska i huvudet på mig. Kanske beror det på att ribban höjts rejält när det kommer till film de senaste 10 åren.
Filmen är dock fortfarande mycket bra och det är en av de bästa Last House on the Left klonerna från 70-talet.
Ennio Morricone’s musik är mycket effektiv och en av hans bästa. Han använder sig av samma grundprincip som ”Man With the Harmonica” från lysande Once Upon A Time in the West.
Vad som inte är särskilt effektivt är titelsången, A Flower’s All You Need av smörsångaren Demis Roussos, den suger rakt av. Filmens regissör, Aldo Lado säger dock i extramaterialet att Morricone rekommenderade Rousso och att han var populär på den tiden, så ”why not”?
Den fantastiskt kassa titelsången
Scarecrows (1988)
Scarecrows känns som en tv-film, med dåliga skådisar och en obefintlig handling. Ändå lyckas den på flera andra plan.
Den lilla handling som finns är följande.
Ett gäng bankrånare kapar ett flygplan för att bege sig till Mexico (vart annars sticker alla elaka amerikanare). En av dem är dock lite för ivrig och kastar ut pengarna och hoppar själv efter. De andra blir förbannade och svär på att hitta honom och pengarna. De landar en efter en på en stor tätbevuxen åker fylld av fågelskrämmer, gissa vilka som vaknar till liv…
Scarecrows förklarar inte mycket för tittarna. Är detta deras alternativa helvete, är de redan döda, vilka är de tre människorna på fotografiet i huset? Det spelar egentligen ingen roll. Musiken och stämningen i filmen kompenserar för det istället.
Dess korta speltid hjälper också till att göra filmen effektiv och aldrig tråkig.
Jag har läst en hel del om Scarecrows innan jag såg den och det verkar som de flesta nästan höjer den till skyarna. Så bra tycker inte jag att den är, den är däremot mycket bättre än de flesta skräckfilmer som görs idag. Dessutom ser fågelskrämmorna förbannat läskiga ut.
Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare (1974)
Den amerikanska titeln Almost Human är väldigt passande med tanke på att ynkryggen Giulio (med coola pilotbrillor) är allt annat än mänsklig i sitt beteende gentemot andra människor. Han dödar allt som kommer i hans väg. Kvinnor, barn, polismän, vänner, flickvänner, inget är tabu.
Filmen inleds med ett bankrån som går käpprätt åt helvete, följt av en fantastisk biljaktsscen. Då Giulio inte har en tanke på att fixa sig ett riktigt jobb kläcker han den brillianta idén att kidnappa sin flickväns chefs dotter, och pressa honom på en orimlig lösensumma. Till hjälp tar han sina måttligt intelligenta två kompanjoner.
De lämnar ett blodigt spår efter sig och snart är poliskommissarien Walter Grandi dem på spåren.
Filmen är väldigt våldsam och har logiska luckor stora som kulhålen de lämnar i sina offer.
Att en människa som Giulio kan ha en sådan sympatisk flickvän som Iona (spelad av vår svenska Anita Strindberg) är helt otroligt.
Dialogen är helt uppåt väggarna.
”How come you call him papa? Cause he’s old. Not beacause he ever did my mother, poor guy, he never even ran into her”.
Eller.
”Start writing or he’ll beat the piss out of you”, hur fan bankar man pisset ur någon?
Men det är precis detta som gör filmen så underhållande. Den försöker inte vara något annat än en skräpfilm. Förutom det sega mellanpartiet är denna film en riktig höjdare. Tomas Milian som spelar ärkesvinet och Henry Silva som spelar poliskommissarien är som klippt och skurna för Milano Odia: La Polizia Non Può Sparare. Ennio Morricone’s tidstypiska musik är också ett plus i kanten.
Umberto Lenzi, regissören bakom höjdarfilmerna Cannibal Ferox, Eaten Alive, Nightmare City, Eyeball och Seven Bloodstained Orchids har nu gett mig en ny favoritfilm!
Beast With A Gun (1977)
Italiensk polisfilm är en subgenre jag inte sett särskilt mycket av. Beast With A Gun anses av ”experterna” som ett av guldkornen inom genren, så jag började där.
Jag är kluven till filmen som inte känns som en renodlad polisfilm utan har mer influenser från terrorfilmen. Visst, polisen är cool med mer knappar oknäppta än knäppta på sina skjortor. Skurken är härligt sliskig och hårdare än ett hårdkokt ägg. Han kläcker även ur sig fräcka kommentarer som ”shut your ass”. Det känns ändå som om något fattas.
Recensenterna säger att det är våldsamt, sadistiskt och smutsigt, det är det ibland fast inte om man jämför med mycket annat inom den italienska filmen.
Nanni Vitali rymmer från ett fängelse tillsammans med tre andra elakingar. Hans nummer ett på ”att göra” listan är att hämnas på mannen som satte dit honom. De hittar tjallaren och mördar honom, efter att Nanni våldtagit hans flickvän.
Nanni kidnappar flickvännen och tvingar henne till att bli medbrottsling till ett rån mot hennes egen far. Vad Nanni inte vet är att polisen är fullt medveten om vad som är på gång
Även om Beast With A Gun inte direkt var något mästerverk har den gett mig mersmak för genren. Umberto Lenzi’s Almost Human och Ruggero Deodato’s Live Like A Cop, Die Like A Man står näst på att se listan.
Let Sleeping Corpses Lie (1974)
Let Sleeping Corpses Lie, även känd under namnen The Living Dead At The Manchester Morgue och Don't Open The Window, är zombiefilmen jag läst mycket om genom åren men aldrig sett.
Jag beställde Blue Underground’s fina dvdsläpp av filmen och tryckte på play någon gång kring midnatt.
Någonstans på landsbygden i England experimenterar några med en maskin som med hjälp av ultravågor tar död på de skadliga krypen som äter upp böndernas skördar år efter år. Vad de inte vet är att ultravågorna också väcker de döda till liv.
Att se Let Sleeping Corpses Lie för första gången känns lite som att se en av George A. Romero’s eller Lucio Fulci's zombiefilmer för första gången. Man blir helt tagen och vet att chansen att se något lika bra som detta förmodligen inte kommer att ske.
Jorge Grau har lyckats skapa en makalös stämning med de fantastiska omgivningarna och den obehagliga musiken. Logiken har väl aldrig varit denna typ av films starka sida, så släng den åt sidan och luta dig tillbaka och bara njut!
Vad som också känns skönt och ibland befriande är att han inte öser på med en massa zombieaction hela tiden. Han använder istället ”den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge”. Slutet är verkligen en belöning!
Att sedan höra samplingen från Electric Wizard’s Wizard in Black för första gången i sitt rätta samanhang är ju inte helt fel!
“You’re all the same, the lot of you
With your long hair and faggot clothes.
Drugs, sex...every sort of filth
And ya hate the police, don’t ya?
You make it easy.”
Black Christmas (1974)
Black Christmas är förmodligen den ultimata skräckfilmen som utspelar sig under julen. Då menar jag inte filmen från 2006 som försöker tjäna in extra pengar på en av de bästa och mest nyskapande skräckfilmerna från 70-talet.
Bob Clark’s Black Christmas var långt före sin tid. Det är nu på senare år som den faktiskt fått den uppmärksamhet den verkligen förtjänar. Den har alltid hamnat i skuggan av filmer som Halloween och Friday the 13th, fast den var flera år tidigare.
Filmen inleds med att någon klättrar upp och bosätter sig på vinden i ett kvinnligt studenthem. Konstiga och obscena samtal skrämmer studenterna och när de en efter en försvinner kopplas polisen in.
Black Christmas är inte en film som är generös med grafiska och brutala mord, istället ger den publiken en krypande stämning av olust. Det massakrerade pianot som filmmusik och de bisarra samtalen lämnar mig med ett skönt obehag. Dessutom är slutet helt genialiskt!
Black Christmas är ett mästerverk inom skräckfilmen och nu vet jag vad mitt nyårslöfte kommer att bli detta år. Att se Black Christmas varje jul.
The Prowler (1981)
Slasherfilmen är en genre som aldrig verkar dö. Den började egentligen på 70-talet med filmer som Black Christmas, Twitch of the Death Nerve och Halloween. Men det var på 80-talet som den tog fart på allvar med filmer som Friday the 13th, A Nightmare on Elm Street osv. Det finns dock de mindre kända och uppmärksammade som är minst lika bra. Exempel på dessa är My Bloody Valentine, The Burning och The Prowler.
The Prowler har jag läst mycket om men aldrig tagit mig tid att se.
Efter att ha sett en oändlig dröse av riktigt kassa slasherfilmer såg jag då The Prowler. Jag måste få lov att säga att den ligger numera på min 10 i topp slasherlista. Den är händelserik, har en hög bodycount, innehåller snygga mord och har en skön stämning rakt igenom.
Det är inte konstigt att Joseph Zito's nästa uppdrag som regissör blev Friday the 13th-The Final Chapter, som dessutom är en av de bättre i den oändliga serien.
Tom Savini som står för specialeffekterna säger själv att detta är filmen han är mest nöjd med och jag förstår varför. Ovanligt utdragna, brutala och detaljerade mord som idag kanske inte känns chockerande, men jag förstår varför den blev förbjuden, alternativt nedklippt 1981.
Historien är allt annat än originell. En maskerad mördare i andra världskriget mundering dödar en massa ungdomar i samband med en skoldans. Polisen har ingen aning om vem det kan vara och i sann Agatha Christie anda dör ungdomarna en efter en…
Gillar du slasherfilm är detta ett måste, om inte tycker du nog den suger fett
Rituals (1977)
Rituals, även känd under namnet The Creeper, är en kanadensisk film i samma anda som kultklassikern Deliverance från 1972.
Fem doktorer åker på en 6 dagars vandring genom Kanadas obebyggda och tätvuxna skog. Deras semester avbryts plötsligt då de vaknar en morgon och upptäcker att deras skor blivit stulna. Snart brakar helvetet lös då de förstår att någon vill dem väldigt illa…
Det som skiljer Deliverance och Rituals åt är att i Deliverance får vi hela tiden se de som förföljer offren, medan här avslöjas inte identiteten förens i slutet av filmen.
Med detta menar jag inte, som många andra verkar göra, att den är bättre än Deliverance.
Rituals är dock oförklarligt förbisedd då den faktiskt är en riktigt bra film i genren. Den håller ett högt tempo och skådespeleriet är helt ok. Slutet är en nagelbitare och man lämnas med mersmak för denna typ av film.
Jag vet inte om den finns släppt på dvd än, det enda jag lyckades komma över var en gammal vhs-kopia. Jag tycker dock att det är på tiden att den får ett ordentligt släpp så att fler folk för upp ögonen för detta mindre mästerverk!
Privatdetektiv Hillman
Arne Mattssons Hillman serie är ett mycket fint tidsdokument och långt före sin tid på många sätt och vis. Trots över 50 år på nacken har de inte förlorat mycket av sin effektivitet.
1958 regisserade han den första filmen i en serie av totalt fem, Damen i Svart.
Det är en klassisk spökhistoria där en dam i svart terroriserar den lokala befolkningen i ett sommarsverige. Den påminner en hel del om Robert Wise fem år senare The Haunting. Den är suggestiv och fylld av atmosfär och Sven Nykvist’s svartvita foto är mycket vackert.
Samma år kom Mannekäng i Rött, denna gång i färg. Det är ett mordmysterium som utspelar sig inom modevärlden. Utan Mannekäng i Rött är det svårt att se att Mario Bava sex år senare skulle göra vad som anses vara den första giallon, Blood and Black Lace.
1959 kom Ryttare i Blått, även den i färg. Det är tillsammans med den avslutande delen, Den Gula Bilen den svagaste i serien. Med sina nära 110 minuters speltid blir den alldeles för lång och stundtals sövande seg.
1962 ryckte Arne Mattson upp sig och gjorde enligt mig den bästa filmen i Hillman serien, Vita Frun. Precis som Damen i Svart är detta en spökhistoria fylld av otrolig atmosfär, supersnygga kameravinklar och stämningsfylld musik av Torbjörn Lundqvist. Inledningsscenen när Eva går ner sig i kärret är en av de snyggaste inledningar i svensk film jag någonsin sett.
Den Gula Bilen kom året efter och avslutade därmed Hillman serien. Det är en politisk thriller som vill mer än vad den kan leverera. I och för sig är den aldrig tråkig eftersom den innehåller mer action än vanligt men den är däremot väldigt rörig och svår att hänga med i.
Freddy Sjöström spelad av Nils Hallberg kan vara en av svensk filmhistorias mest störande birollsfigurer. Hans ”komiska” inslag drar ner varenda Hillman film med minst ett snäpp. Skulle det inte vara för honom skulle dessa filmer vara mycket bättre. Den ibland otäcka atmosfären som infinner sig är som bortblåst så fort han öppnar sin mun.
Det kanske är på tiden att klippa om filmerna och göra dem till ”Hillman filmerna utan den störiga sidekicken som med hjälp av sin medverkan gör filmerna onödigt långa”.
Här finns boxen till ett mycket bra pris!
